”Jag skulle aldrig googla mitt namn”

Du började spela ishockey i Boo IF som... Hur gammal var du?
- Det var i fyra-fem års åldern som jag började spela i Boo, men jag var på is mycket tidigare än så tillsammans med farsan. Då var det bara på skoj. Från första klass gick jag i hockeyskola men då var det ju inga lag utan det handlade mest om att ha kul även där.

Kommer hockeyintresset mycket hemifrån?
- Ja, det kommer mycket från familjen. Jag har vistats på Hovet och Globen så länge jag kan minnas. Hela familjen är intresserad av hockey och vi har sett många matcher tillsammans. Thomas Johansson är en släkting till mig, vilket bland annat ledde till att jag fick praoa här hos Djurgården i högstadiet.

Hur var det?
- Det var roligt att få se hur allt gick till. De hade mest fyspass under den period som jag var här men jag var med och testade lite träningsredskap. En rolig anekdot är att jag träffade "Jimpa" redan då och idag spelar vi i samma lag. Det känns konstigt.

Han skrattar till och blir sedan tyst i någon minut. Kanske tänker han på de drömmar och förhoppningar som fanns redan då, och hur han idag har en egen plats i truppen. Han är inte längre en iakttagare vid sidan av. Men är det alltid hockeyn som stått i fokus? Nej, han räknar upp allt från innebandy, handboll och tennis, till fotboll. Valet stod till slut mellan fotboll och hockey, hockey eller fotboll. ”Jag har aldrig ångrat mitt val”, säger han med eftertryck.

Hur ser du på din utveckling som hockeyspelare?
- Framför allt så har jag nog förändrats kroppsmässigt. Jag har lagt på mig några kilon och arbetade mycket i somras för att stärka upp bålen bland annat. Det är en annan nivå i seniorhockey jämfört med juniorhockey och det krävs mer för att klara av närkamperna. Samtidigt vill jag inte förlora min snabbhet på isen. Jag ser mig själv som en smidig och lätt spelare. Det handlar om en balans.

Hur mycket press sätter du på dig själv i karriären?
- Jag sätter väldigt hög press på mig själv. Gör jag en dålig match så går jag igenom vad jag kunde ha gjort bättre. Detsamma gäller om jag gör en bra match. Vad exakt gjorde jag bra? Jag ser ofta om matchen för att utvärdera mitt spel. Det är klart att det även finns press utifrån, från människor som vill att jag gör bra ifrån mig. Det gäller att lyssna på rätt personer och ta till sig av den feedback som man får. Ibland så kan jag vara lite för hård mot mig själv och då är det bra att ha någon som påpekar att man gjorde bra saker också. Men jag är nog min värsta kritiker. 

Hur hanterar man motgångar?
- Jag tror att alla idrottare drabbas av tunga perioder. Perioder då man inte gör mål till exempel. Jag hade en sådan fas i J20 och det var jobbigt. Men då gäller det att inte gå runt och ha ångest för att man inte presterar, utan att sätta upp små mål på vägen som är lättare att nå upp till. På så vis kan man få lite självförtroende tillbaka. Och att våga tro på att skyttet lossnar så småningom. Det är viktigt. 

Få svenskar, oavsett sportintresse, missade nog finalen i årets JVM-final. Trots förlusten mot USA spreds en glädje över att Sverige håller en så pass hög nivå när det gäller juniorhockey. Wennberg, som förutom det senaste mästerskapet även tagit silvermedaljer tillsammans med J18 i SM 2010 och U18 i VM 2012 berättar om framgångarna.
- Att få förtroendet att spela i stora turneringar i svenska landslagströjan känns stort. Att få chansen att spela med och mot de bästa inom hockey. Jag satte upp det målet redan som liten. När man strävar efter något, och det går i uppfyllelse så njuter man verkligen av att vara ”där” just då.

Vilket mål strävar du efter härnäst?
- Det är klart att tankarna vandrar vidare till sommaren, och möjligheten att bli draftad. Det har alltid varit en dröm för mig att få chansen att spela i NHL. Det är något som jag alltid har brunnit för och något som jag hela tiden strävar efter. Det är trots allt världens bästa liga, det är dit jag vill. Med det sagt så är det klart att man har delmål på vägen. Mitt mål just nu är att vara med och flytta upp Djurgården till Elitserien.

Passionen finns där. I varje ord och i varje rörelse. Det är ingen tvekan om att det är hockeyn som utgör mittpunkten i Wennbergs liv. Men vem är han utanför isen? Vad gör han när skridskorna är upplagda på hyllan, och tröjan prydligt ligger på sin plats i omklädningsrummet?
- Jo, det är ishockey även hemma i TV-soffan tillsammans med familjen som gäller. Om jag har spelat match så kanske jag ser reprisen senare under kvällen. Hockeyn kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. Men på sommaren spelar jag en hel del golf, och så umgås jag med kompisar utanför laget, som jag inte hinner träffa annars.

Att vara elitidrottare är ganska speciellt, just för att man har en relativt kort karriär, och den kan ju ta slut fortare om man skadar sig allvarligt till exempel. Hur svår tror du övergången är till ett liv utan elitidrott?
- Jag tror inte att det är helt lätt. Jag skulle nog inte klara mig så länge utan sport i mitt liv. Jag har ganska mycket överskottsenergi, så jag skulle nog försöka hålla mig aktiv. Dessutom tycker jag att det är viktigt med utbildning. Min pappa är arkitekt, och det är något som jag skulle kunna tänka mig att arbeta med.

Intervjun börjar lida mot sitt slut. Arenan, som under den dryga timme som samtalet pågått fyllts av ord i både stora och små frågor, börjar nu tömmas även på de mest trogna noviserna. Mina tankar vandrar till den stundande artikeln och jag börjar fundera över hur bra koll dessa omtalade spelare har på vad som sägs och skrivs om dem. Men när jag frågar honom svarar han enkelt: ”Jag skulle aldrig googla mitt namn”. Tydligen har den här killen på 18 vårar något som vi andra, dödliga, saknar och det stavas: självdisciplin.