• Huvudsponsorer

Torsdag Tor 20 Februari Feb
Lördag Lör 22 Februari Feb
Tisdag Tis 25 Februari Feb
Onsdag Ons 26 Februari Feb
Torsdag Tor 27 Februari Feb
Lördag Lör 29 Februari Feb
Söndag Sön 1 Mars Mar
Tisdag Tis 3 Mars Mar
Torsdag Tor 5 Mars Mar
Lördag Lör 7 Mars Mar
Tisdag Tis 10 Mars Mar
Torsdag Tor 12 Mars Mar
Torsdag Tor 13 Augusti Aug
Torsdag Tor 20 Augusti Aug
Torsdag Tor 27 Augusti Aug
Torsdag Tor 3 September Sep
Lördag Lör 5 September Sep
Lördag Lör 12 September Sep
Måndag Mån 14 September Sep
Tisdag Tis 15 September Sep
Lördag Lör 19 September Sep
Söndag Sön 20 September Sep
Torsdag Tor 24 September Sep
Lördag Lör 26 September Sep
Söndag Sön 27 September Sep

1970-1979

Knackigare spel och "framgångstorka"

Under storhetstiden hade DIF ständigt 8-9 spelare i landslaget "Tre Kronor", och resten av truppen höll också god landslagsklass. Men någon gång brukar det komma en reaktion på framgångar, så även för Djurgården. Efter en "ny typ" av ishockey som fick motståndarna att darra av rädsla, kom man dock underfund med hemligheten och snart var konkurrenterna i fatt. Det blev till och med så illa att DIF fick lämna högsta serien ett tag (1976), vilket skulle visa sig vara gott för föreningen, sett på lite sikt. Efter guldet 1963 skulle DIF få vänta hela 20 år tills man nästa gång skulle få uppleva samma känsla.

DIF ned i Division 1

Efter den massiva dominansen på 50- och 60-talet blev 70-talet rent ut sagt bedrövligt. Faktum är att man aldrig ens var i närheten av ett SM-guld under hela denna period. Det närmaste man kom var finalplatsen 1979 och säsongen 1971/72 kom man på en andra plats i allsvenskan men bara femma i slutspelet.

Inför säsongen 1975/76 beslöt Svenska Ishockeyförbundet att ändra om seriesystemet rejält. Istället för att ha två serier - en sydlig och en nordlig - slogs dessa ihop till Elitserien. 10 lag spelade i 36 omgångar varav de fyra främsta gick vidare till slutspel (semifinal och final). För lag 5-8 var säsongen slut medan lag 9 och 10 degraderades med automatik.

Denna nyordning visade sig till en början inte alls passa DIF, utan laget åkte ur redan första säsongen som Elitserien spelades. Laget kom på en niondeplats och därmed var 28 års högsta serietradition bruten, och några befarade att DIF skulle få harva i ettan under lång tid framöver. Men, icke! Den dåvarande hockeyordföranden - Ulf Adelsohn - drog nämligen igång en särskild kampanj som syftade till att förmå Djurgården att omedelbart avancera till Elitserien. Efter ett stenhårt arbete och god hjälp av bl a Mille Schmidt, John Lindgren Jr, Kisa Magnusson och Ulf Elfving lyckades kampanjen.

Djurgården, som tränades av "Tjalle" Mild, stod nämligen inte bara som seriesegrare i Division 1 östra utan även i Kvalserien till Elitserien. DIF:s återkomst till hockeysocieteten var ett faktum och tillvaron i "gärdsgårdsserien" blev alltså högst tillfällig.

Ny ordförande med stora visioner

I samband med den DIF-främjande kampanjen blev Ulf Adelsohn finansborgarråd i Stockholms Stadshus, och lämnade därför sin ordförandepost i DIF Hockey. Mannen som tog över rodret var Bengt Broberg och han blev en mycket omtalad ordförande (se härom nedan). Elaka tungor menar än idag att han drabbades av storhetsvansinne.

Inför comebacken i Elitserien 1977/78 värvade DIF stort. Etablerade spelare som Bo Berglund och Håkan Dahllöf skrev på för klubben. Värvningarna till trots så kom man bara åtta i serien, vilket innebar att satsningarna inför säsongen 78/79 blev än värre. En ny tränare i Eilert Garvis Mättää värvades, liksom även backkämpen Mats Waltin, skicklige centern Håkan Eriksson och eleganten Anders Kallur. Och, den här gången gav satsningarna resultat. Tredjeplatsen i serien räckte för avancemang till slutspelet men i finalen mot MoDo faller DIF med 2-1 i matcher.