Wandell i lång intervju: "Då ville jag bara ta chansen"
Publicerad: 2019-08-22
Intervju
Tom Wandell, 32, vill vinna för första gången i sin seniorkarriär. I en lång intervju berättar han om hur stora guldchanserna är, men också om sjuka händelser i Ryssland och den tajta relationen med barndomsvännen Niclas Bergfors.

Vissa blir kvar i svensk hockey hela livet, andra får en lång NHL-karriär eller nappar på lukrativa kontrakt i KHL eller Schweiz.

Men det är inte lika många som har fått det mesta av allt.

Tom Wandell har erfarenheter från en hel hockeyvärld.

Seniorkarriären inleddes i finska högstaligan och efter bara en säsong i vårt östra grannland drog Wandell vidare till NHL-klubben Dallas Stars farmarlag.

Sedan tillbaka till Sverige och spel med Timrå.

Det var där det stora genombrottet kom, med 15 mål och 26 assist säsongen 2008/09.

– Ja, det var absolut mitt genombrott. Jag hade inte haft någon stor roll eller höga siffror inför den säsongen. Det gav en 16:e plats i den totala poängligan för Wandell som just då ansågs vara en doldis.

Den fina poängskörden tog honom också tillbaka till Dallas Stars organisation.

Och den här gången fick han en ordinarie plats i NHL-laget.

– Det var jättespännande. Själva staden och klimatet var perfekt. Men den gången kom jag också dit med ett ”mind set” att ta en tröja i NHL. Det gjorde jag ju också och det blev tre säsonger som ordinarie och totalt fyra säsonger.

– Men sedan fastnade jag lite, minuterna på isen drogs ner, fortsätter 32-åringen som efter 229 NHL-matcher valde att lämna Nordamerika.

KHL blev nästa anhalt.

– Då bestämde jag mig för att jag ville ha ett Moskva-lag för att ha nära allt. Sedan skrev jag ett tvåårskontrakt med Spartak Moskva.

Men tiden i den ryska storklubben blev en mardröm.

Spartak hade svårt ekonomiskt och kämpade mot konkurs.

– En av de värsta säsongerna jag upplevt. Alla var helt utmattade. Det var ovisst, man visste inte om man skulle vara kvar, och fick ingen lön sedan november, berättar Wandell som blev kvar säsongen ut innan klubben begärdes i konkurs.

– Man fattade inte så mycket eftersom allt var på ryska, men det var en korrupt bank som var klubbens största sponsor.

Klubben hade alla sina pengar där och plötsligt var de borta.

I laget fanns också en annan med Djurgårdsanknytning, amerikanen Matt Anderson.

– Eftersom det var så turbulent blev vi jäkligt tajta. Han bodde senare i min lägenhet när han spelade i Djurgården och vi har haft kontakt sedan dess.

Efter totalt fyra säsonger i Ryssland har Wandell knappast bara goda minnen från tiden i landet.

Utöver mardrömmen i Moskva har det många gånger varit en tuff levnadsstil.

– Det är svårt där borta, en tuff mentalitet. Det är svårt känna någon lagkänsla som import eftersom ryssarna inte pratar engelska. Man lärde aldrig känna de flesta av sina lagkamrater.

Du som bott i Ryssland länge – stämmer alla fördomar?

– Ja, mycket stämmer. Det är min bild. Sedan finns det så klart positiva saker också också. Men det är som sagt en annan mentalitet, från kvinnosyn till en massa andra saker.

Hamnade du i några särskilt minnesvärda situationer?

– Det var en gång, och det här är ganska sjukt faktiskt, när jag spelade i Khabarovsk. Det stod en bil nedanför vårt hus och inne i bilen satt en snubbe med en stor puffra i fickan. Den såg ut att vara avsågad. Han klev ur bilen, tog på sig rocken så inte pistolen syntes och gick in i huset.

Det var bara att springa därifrån?

– Man låtsades att man aldrig såg honom, men undrade vart man fan man hamnat.

Efter det kaos-artade året i Moskva hamnade Wandell i Avangard Omsk innan han kort därpå trejdades till Admiral Vladivostok.

En stad så långt österut i Ryssland det går att komma.

På gränsen mot Nordkorea.

– Att hamna så långt österut var jag inte riktigt förberedd på. Att bara flyga till Moskva tog tio timmar och man levde som i en bubbla.

Men det fanns en positiv aspekt med flytten.

I Vladivostok spelade redan barndomskompisen Niclas Bergfors.

– Det var jättekul att spela med honom igen, säger Wandell.

Deras vägar har flätats samman ännu en gång.

I Djurgården.

Wandell beskriver relationen med Bergfors:

– Jag började spela i Södertälje SK men bytte till IK Tälje när jag var tio år. Där spelade Bergfors och sedan dess har vi hållit ihop. Vi körde både hockey, fotboll, innebandy och friidrott ihop. Vi har tävlat med och mot varandra i massa år.

– Han var också min best man, och jag var hans best man. Det är grymt roligt att han redan fanns i laget, det var verkligen ett plus i kanten.

Wandell och Bergfors har också parats ihop i samma kedja under försäsongen.

– Vi funkar bra ihop på isen ihop.

Spelade ni i samma kedja i Ryssland också?

– Nej, han lirade i förstalinan med en rysk förstacenter och jag var center i andrakedjan. Så, nej, vi spelade inte så jättemycket ihop.

Har man någon fördel på isen att man känner varandra så väl utanför densamma?

– Det tror jag verkligen. Jag känner ju honom utan och innan och vet exakt vad han är bra på. Sedan får tiden utvisa hur det blir i slutändan.

Efter tio raka år är Tom Wandell äntligen tillbaka i hemtrakterna.

Han tvekade aldrig när erbjudandet dök upp.

– Man har alltid sneglat på Djurgården. En klubb man vill spela för. När chansen dök upp för mig ville jag bara ta den.

– Det känns också jättebra att vara ha alla nära och kära i närheten. Man är inte bara hemma på somrarna längre, det känns jäkligt bra.

Vad är säsongens målsättning?

– Jag har aldrig vunnit något i min seniorkarriär och att få komma till Djurgården och ha chansen att vinna känns jäkligt sporrande.

Hur bedömer du chansen att gå hela vägen?

– Grymt stor. Vi har ett jättebra lag. Det är kul att vara runt det här gänget.

Linus Norberg