Stoltzdagen | För evigt i våra hjärtan

1 augusti 2021 10:00

Den 1:a augusti 1931 föddes en pojke som kom att växa upp till en man som skulle sätta avtryck i Djurgården för evigt. Rolle Stoltz var backgeneralen, tuffingen och den stora vinnaren. Genom Stoltzdagen hyllar vi en av Stockholms stolthets allra största på dagen 90 år efter hans födelse.


Här nedan följer en del av den hyllningstext som finns att läsa i sin helhet på Djurgårdsalliansens hemsida DIF Historia.

Det berättas om Roland Stoltz, att han fick en puck i skallen under sista träningen inför någon av alla de VM-turneringar han gjorde för Sverige. Blodet sprutade över den kala hjäsan, och hårstrån att stilla blodflödet med fanns ju inte särskilt många. Handduken blev snabbt röd. Såret skulle sys. Lagkompisar och ledare samlades oroliga runt omkring den skadade. Hur djupt var såret? Hur många stygn behövdes? Var det hjärnskakning? Kunde Rolle överhuvudtaget spela i VM? Bara Stoltzan själv behöll lugnet i den allmänna röran;

– Sy försiktigt, snälla doktorn! Det är den här hjärnan som skall tänka i VM!

Typiskt Rolle Stoltz.

Några minuter senare var han också ute på isen igen. Kanske förlorade han pucken ibland men aldrig varken fattning eller humör. Den stoltzska hjärnan kom att tänka i sammanlagt 218 landskamper, en mer än den dryga fyra månader yngre (!) kollegan Lasse Björn med vilken han bildade en ointaglig fästning framför målvakter som Yngve Johansson och Tommy Björkman i Djurgården och ett otal andra i Tre Kronor.

Att Rolle fick spela sin första landskamp berodde helt enkelt på att han var just djurgårdare. Året var 1955. Rolle hade precis kommit till Djurgården från Atlas Diesel sen Hammarby nobbat honom - ”grabben kunde ju knappt stå på medarna” - och i november denna höst fick ett ograverat Djurgården förtroende att representera Sverige mot Norge i Oslo. Det blev 7-1 i debuten, Rolle gjorde ett mål. Dan efter tog man det lite lugnare och nöjde sig med en 3-2-vinst. I en bok som denna förtjänar naturligtvis hela detta lag av djurgårdare att räknas upp. Alltså, här är Rolle med blårandig omgivning i den första av de 218 A-kamperna: Yngve Johansson (Gösta Norling); Bertz Zetterberg, Lars Björn, Roland Stoltz; Bengt Larsson, Sven Johansson (Tumba), Hans Mild; Stig Tvilling, Yngve Carlsson, Stig Sjöstam; Åke Rydberg, Torsten Magnusson.

Sen dröjde det faktiskt ett helt år . ända till november hösten därpå - innan Rolle Stoltz åter tilläts spela i landslaget. Även denna gång Norge borta i Oslo, även nu dubbla segrar. Från den dagen släppte han inte den blågula tröjan, och det hann bli tolv VM-/OS-turneringar i rad för Rolle. Från guld-VM i Moskva 1957 till sista OS i Grenoble 1968. I Djurgården blev det sex raka SM-guld åren 1958-63, då klubbens hockey stod på toppen av härlighet. I Tre Kronor blev han dubbel världsmästare, 1957 och 1962, och vid hemma-VM 1963 utsågs han till VM:s bäste back. ”Världens bäste långsammaste back” kallades han ibland.

– Man e ju ingen vinthund precis, brukade han själv säga.

I sanningens namn var han varken bäst eller långsammast. I så fall mera bra än långsam. Jag tror dessutom, att långsamheten var något av en synvilla.

Är man lång (189 cm) bland knattar, så ser man inte bara stor ut utan även långsam bland allt småfolk som pinnar på med korta skär. Det som verkar vara ultrarapid kan i stället vara det mest vägvinnande.

En lirare, vars klubba fungerar som ett trollspö och vars hjärna - med eller utan stygn på skalet - har en vindsnabb uppfattningsförmåga, behöver faktiskt inte ha samma fart på skridskorna som andra. Bevisat om någonsin av Roland Frank Stoltz, Djurgårdens IF. Att pucken går snabbare än skridskorna är en gammal hockeysanning. Och i England finns ett ordspråk som lyder: ”Långsam och stadig vinner loppet”.

Lasse Sandlin, sportkrönikör på Aftonbladet. Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).