Finaler vi minns: 83, 91 och 01
Publicerad:
Vi har grävt i arkivet och hittat tre finalserier som det är värt att titta tillbaka på inför årets SM-final mellan Djurgården och HV71.
Djurgården-Färjestad, 1983, 3-2 i matcher
Det lag som kvalade sig kvar i Elitserien 1982 hade ? något förstärkt ? lyckats nå SM-final 1983. Färjestad var stora favoriter och vann planenligt den första matchen med klara 6-1, där Färjestad gick upp i 4-0-ledning redan i den första perioden.
Experterna fick dock svar på tal två dagar senare när Djurgården körde över Färjestad på Hovet och vann med 7-2. Efter två jämnare matcher, där lagen tog ytterligare varsin seger på hemmaplan, var det dags för en direkt avgörande match på neutral plan i Scandinavium.
Mycket av snacket under finalserien handlade ? med all rätt ? om Håkan Loob, som var nästan overkligt bra säsongen 1982/83. På 35 grundseriematcher gjorde han 76 poäng, ett rekord som står sig än idag trots att serien utökats med 19 omgångar.
Djurgårdsklacken försökte med alla medel hindra Loobs framfört av några av ramsorna var av det barnförbjudna slaget. Håkan Södergren hävdar dock att det inte påverkade Loobs spel.
? Nej, han gjorde ju väldigt bra ifrån sig, har Håkan sagt till difhockey.se i en tidigare intervju.
Djurgården fick en drömstart av den femte finalen och ledde med 3-0 efter en kvart, en ledning som Färjestad inte klarade av att krympa förrän i den tredje perioden, men då replikerade Håkan Södergren blixtsnabbt genom att göra 4-1.
? Jag kom fri från rödlinjen och sedan siktade jag mot plockhandskrysset och satte den lågt på klubbhandssidan. Håkan Hermansson stod i deras mål, men han var inte i närheten av den, berättar Håkan.
Guldet innebar också början på en ny framgångsperiod för Djurgården, som hade det mycket mellan guldregnet under 50- och 60-talet fram till finalen 1983.
Djurgården-Färjestad, 2001, 4-2 i matcher
Det började inte som en klassiker, de fyra första finalerna vanns i mer eller mindre överlägsen stil av hemmalaget. Men de två sista matcherna bjöd på tillräcklig dramatik för att hela finalserien ska gå till historien som en riktig klassiker.
Med ställningen 2-2 i matcher skulle den femte matchen spelas i ett utsålt Globen. Den första perioden var något av det svettigaste som skådats i en SM-final. Djurgården tog ledningen med 2-0 efter tre minuter, bara för att se ledningen försvinna 2:16 senare. Djurgården gjorde mål på nytt efter 9:32, men Färjestad kvitterade på nytt efter 12:36.
Färjestad bytte målvakt efter starten och kastade in Magnus Eriksson, medan Djurgården behöll lugnet och lät Mikael Tellqvist stå kvar i målet. Erikssons målnolla spräcktes i den andra perioden av Kristofer Ottosson, men Färjestad kvitterade på nytt i början av den tredje perioden.
Matchen gick till sudden death där ett ? minst sagt ? kontroversiellt mål avgjorde. Vladimir Orszagh försökte slå in pucken i mål med en hög klubba vid en tilltrasslad situation framför FBK-målet, men han fick en dålig träff och pucken landade bakom mål hos FBK-spelaren Marko Jantunen. Kristofer Ottosson får pucken lite senare och skjuter ett skott som Eriksson räddad, där Mikael Johansson är framme och slår in segerpucken.
Färjestadsledarna hävdade att det var hög klubba och att domaren skulle ha blåst av spelet, men regelboken gav domare Roger Öberg rätt: spelet skulle fortsätta eftersom pucken gick till en Färjestadspelare.
? Vi var i brygga. Färjestad var bättre i förlängningen, men som alltid i sådana här matcher blir det tillfälligheter som avgör, sa matchvinnaren Micke Johansson till Aftonbladet efter matchen.
Gnället från FBK-lägret tvingade fram ännu ett domarbyte till final 6, där Ulf Rådbjer höll i pipan. Matchen blev mycket målsnål och stod 1-1 vid full tid. Det hann gå 30 minuter av förlängningen innan Daniel Tjärnqvist avslutade ett kaotiskt anfall med att slå in pucken i mål med en bandysving.
Djurgården-Färjestad, 1991, 3-0 i matcher
Nej, finalen 1991 går inte till historien som någon klassiker för de dramatiska matcherna, Djurgården var för överlägsna. Istället minns vi finalen 1991 som slutpunkten på en av de bästa Djurgårdssäsongerna någonsin.
Djurgården hade inför säsongen tappat flera tongivande spelare under delvis uppmärksammade former, men gick ändå fram som en ångvält i serien. Under juluppehållet vann Djurgården som första västeuropeiska lag EM-guld för klubblag sedan man besegrat Dynamo Moskva i finalen.
Framgångarna fortsatte under våren där Djurgården vann serien två poäng före Färjestad. Djurgården mötte sedan oväntat tufft motstånd mot Södertälje i kvartsfinal, där den första kvartsfinalen avgjordes i den tredje perioden och den andra i sudden death.
Västerås blev sedan en munsbit i semifinal innan det var dags att möta Färjestad i final, ett Färjestad som hade revansch att kräva för finalförlusterna mot Djurgården 1983 och 1990. Det blev dock inga storslagna drabbningar, Djurgården vann i tre raka finaler med målskillnaden 14-5.
Ett av de bästa minnena från finalserien blev istället Djurgårdspublikens avsked till Håkan Södergren, som fick minimalt med speltid. I den tredje finalen krävde publiken att Håkan skulle få göra ett byte inför hemmapubliken, och med 1:09 kvar att spela fick han kliva in på isen för att ta emot publikens jubel. Håkan avslutade sedan karriären i Djurgården.
Det var inte bara Djurgården som vann guld, spelarna fick sin beskärda del av kakan också. I media ryktades det om guldbonusar på 50.000 kronor. Ett skäl till pengaregnet var de höga biljettpriserna, 135 kronor för en sittplatsbiljett i Globen.
? Det har kommit in mycket pengar i idrotten, konstaterade Jan Viktorsson i Expressen.
Det lag som kvalade sig kvar i Elitserien 1982 hade ? något förstärkt ? lyckats nå SM-final 1983. Färjestad var stora favoriter och vann planenligt den första matchen med klara 6-1, där Färjestad gick upp i 4-0-ledning redan i den första perioden.
Experterna fick dock svar på tal två dagar senare när Djurgården körde över Färjestad på Hovet och vann med 7-2. Efter två jämnare matcher, där lagen tog ytterligare varsin seger på hemmaplan, var det dags för en direkt avgörande match på neutral plan i Scandinavium.
Mycket av snacket under finalserien handlade ? med all rätt ? om Håkan Loob, som var nästan overkligt bra säsongen 1982/83. På 35 grundseriematcher gjorde han 76 poäng, ett rekord som står sig än idag trots att serien utökats med 19 omgångar.
Djurgårdsklacken försökte med alla medel hindra Loobs framfört av några av ramsorna var av det barnförbjudna slaget. Håkan Södergren hävdar dock att det inte påverkade Loobs spel.
? Nej, han gjorde ju väldigt bra ifrån sig, har Håkan sagt till difhockey.se i en tidigare intervju.
Djurgården fick en drömstart av den femte finalen och ledde med 3-0 efter en kvart, en ledning som Färjestad inte klarade av att krympa förrän i den tredje perioden, men då replikerade Håkan Södergren blixtsnabbt genom att göra 4-1.
? Jag kom fri från rödlinjen och sedan siktade jag mot plockhandskrysset och satte den lågt på klubbhandssidan. Håkan Hermansson stod i deras mål, men han var inte i närheten av den, berättar Håkan.
Guldet innebar också början på en ny framgångsperiod för Djurgården, som hade det mycket mellan guldregnet under 50- och 60-talet fram till finalen 1983.
Djurgården-Färjestad, 2001, 4-2 i matcher
Det började inte som en klassiker, de fyra första finalerna vanns i mer eller mindre överlägsen stil av hemmalaget. Men de två sista matcherna bjöd på tillräcklig dramatik för att hela finalserien ska gå till historien som en riktig klassiker.
Med ställningen 2-2 i matcher skulle den femte matchen spelas i ett utsålt Globen. Den första perioden var något av det svettigaste som skådats i en SM-final. Djurgården tog ledningen med 2-0 efter tre minuter, bara för att se ledningen försvinna 2:16 senare. Djurgården gjorde mål på nytt efter 9:32, men Färjestad kvitterade på nytt efter 12:36.
Färjestad bytte målvakt efter starten och kastade in Magnus Eriksson, medan Djurgården behöll lugnet och lät Mikael Tellqvist stå kvar i målet. Erikssons målnolla spräcktes i den andra perioden av Kristofer Ottosson, men Färjestad kvitterade på nytt i början av den tredje perioden.
Matchen gick till sudden death där ett ? minst sagt ? kontroversiellt mål avgjorde. Vladimir Orszagh försökte slå in pucken i mål med en hög klubba vid en tilltrasslad situation framför FBK-målet, men han fick en dålig träff och pucken landade bakom mål hos FBK-spelaren Marko Jantunen. Kristofer Ottosson får pucken lite senare och skjuter ett skott som Eriksson räddad, där Mikael Johansson är framme och slår in segerpucken.
Färjestadsledarna hävdade att det var hög klubba och att domaren skulle ha blåst av spelet, men regelboken gav domare Roger Öberg rätt: spelet skulle fortsätta eftersom pucken gick till en Färjestadspelare.
? Vi var i brygga. Färjestad var bättre i förlängningen, men som alltid i sådana här matcher blir det tillfälligheter som avgör, sa matchvinnaren Micke Johansson till Aftonbladet efter matchen.
Gnället från FBK-lägret tvingade fram ännu ett domarbyte till final 6, där Ulf Rådbjer höll i pipan. Matchen blev mycket målsnål och stod 1-1 vid full tid. Det hann gå 30 minuter av förlängningen innan Daniel Tjärnqvist avslutade ett kaotiskt anfall med att slå in pucken i mål med en bandysving.
Djurgården-Färjestad, 1991, 3-0 i matcher
Nej, finalen 1991 går inte till historien som någon klassiker för de dramatiska matcherna, Djurgården var för överlägsna. Istället minns vi finalen 1991 som slutpunkten på en av de bästa Djurgårdssäsongerna någonsin.
Djurgården hade inför säsongen tappat flera tongivande spelare under delvis uppmärksammade former, men gick ändå fram som en ångvält i serien. Under juluppehållet vann Djurgården som första västeuropeiska lag EM-guld för klubblag sedan man besegrat Dynamo Moskva i finalen.
Framgångarna fortsatte under våren där Djurgården vann serien två poäng före Färjestad. Djurgården mötte sedan oväntat tufft motstånd mot Södertälje i kvartsfinal, där den första kvartsfinalen avgjordes i den tredje perioden och den andra i sudden death.
Västerås blev sedan en munsbit i semifinal innan det var dags att möta Färjestad i final, ett Färjestad som hade revansch att kräva för finalförlusterna mot Djurgården 1983 och 1990. Det blev dock inga storslagna drabbningar, Djurgården vann i tre raka finaler med målskillnaden 14-5.
Ett av de bästa minnena från finalserien blev istället Djurgårdspublikens avsked till Håkan Södergren, som fick minimalt med speltid. I den tredje finalen krävde publiken att Håkan skulle få göra ett byte inför hemmapubliken, och med 1:09 kvar att spela fick han kliva in på isen för att ta emot publikens jubel. Håkan avslutade sedan karriären i Djurgården.
Det var inte bara Djurgården som vann guld, spelarna fick sin beskärda del av kakan också. I media ryktades det om guldbonusar på 50.000 kronor. Ett skäl till pengaregnet var de höga biljettpriserna, 135 kronor för en sittplatsbiljett i Globen.
? Det har kommit in mycket pengar i idrotten, konstaterade Jan Viktorsson i Expressen.