Old School Hockey: Per-Allan Wikström

Per-Allan Wikström, eller kort och gott ?PA? som killarna i Djurgården kallade honom för, var en av Djurgårdens viktigaste kuggar under hela 1970-talet. Han spelade i Djurgården fram till och med säsongen 1980/81 innan han bytte klubb till IFK Lidingö. Idag ska ni får läsa om hur han såg på sina år som hockeyspelare på elitnivå.

Det står Djurgården som moderklubb i ditt pressbetyg. Hur tidigt snörade du på dig skridskorna i den blå/röd/gula dräkten?
- Det där stämmer inte riktigt. Jag började spela hockey i Stortorparna som senare blev Trångsund. Sedan blev jag värvad till Djurgården som c-pojk av Roger Botén. Vi hade att kanonlag ute i ?Trånkan? och våra b-pojkar, där jag var med trots att jag bra var c-pojk, tog oss till semifinal i St Erikscupen ett år. Där blev vi utslagna av Traneberg.

- Stora stjärnan i vårt b-pojklag var Kjelle Keijser. Han var fruktansvärt duktig och vi såg verkligen upp till honom. Kjelle gick några år efter mig till Djurgården även han.

Varför just Djurgården?
- Djurgården hade ingen vidare ungdomsverksamhet på den här tiden utan levde till stor del på lagets tidigare framgångar med seniorlaget. Men Roger Botén fick någon form av löfte att sätta ihop ett juniorlag under djurgårdsflagg om han lyckades skrapa ihop ett hyfsat lag själv. Han var ute och tittade på matcher runt om i Stockholm och såg väl en av våra matcher där jag måste ha varit hyfsad eftersom han frågade om jag var intresserad.

- Det var långt till träningarna från Trångsund där jag bodde eftersom vi tränade uppe på Östermalms IP. Det var bussen in till Skanstull, där ifrån så var det tunnelbana in till Slussen och där tog man tians spårvagn upp till Stadion och Östermalms IP, fram och tillbaka varje kväll. Då var det inte tal om att få skjuts till träningarna utan ville jag träna så var det bara att ta sig dit och hem.

- Vi spelade dessutom i norrserien med Lidingö och alla dom här lagen. Så även matcherna spelades på den norra sidan av stan.

Hade du föräldrar eller syskon som också spelade hockey?
- Nej, jag har en syster men hon spelade inte ishockey. Pappa var allmänt intresserad av sport men han spelade aldrig själv.

Hur upplevde du första träningen med Djurgårdens A-lag?
- Spännande! Kurre Thulin hoppade av till Huddinge sent på hösten och Djurgården skulle plocka upp en lovande junior i stället, det blev Per-Allan Wikström.

- Debuten i A-laget gjorde jag i Ahearne Cup säsongen 1968/69 mot AIK på ett sprängflyllt Johanneshov. Tiotusen åskådare och fullsatt mot AIK med ?Honken? som målvakt i min debut var givetvis en helt otrolig upplevelse. Hur det gick i matchen minns jag faktiskt inte (Djurgården vann med 1-0) men efter det så spelade jag först i gamla allsvenskan och sedan i Elitserien för Djurgården fram till att Leif Boork kom in som tränare efter säsongen 1980/81.

Hur minns du ditt första år i A-laget?
- Då var man inte etablerad i A-laget så jag spelade inte så många matcher utan det var mest att man satt på bänken. Allsvenskan var uppdelad i två grupper och jag minns att vi hade Rögle i gruppen där ?Pollenkungen? (Gösta Carlsson) hade värvat ihop ett riktigt bra lag.

Vilken roll hade Roland Stoltz i det Djurgården som du kom upp till 1968/69?
- Rolle var ju som en pappa för oss andra i laget. Han var 37 år då och jag hade platsen bredvid honom i omklädningsrummet. Jag minns efter en träning då han knuffade in mig i ett hörn och sa på sitt speciella sätt; Du ?PA?, jag skulle kunna vara din pappa ha ha? Det stämde bra eftersom jag bara var arton år då och han tjugo år äldre.

- Han var verkligen rolig och underfundig. Så fort någon sa något fel så var han där med ett påpekande och en rolig kommentar. När han slutade så blev han även lagledare under några säsonger i Djurgården.

Säsongen 1971/72 kom att bli Per-Allan Wikströms genombrott i Djurgården. Han svarar för 10 mål och 13 assist.
- Jag hade varit med i juniorlandslaget under två år då och fått erfarenhet från den internationella hockeyn genom det. I det landslaget födda 1950 och 1951 så var bland andra Anders Hedberg och ?Lill-Pröjsan? Nilsson med. Just Hedberg hade flyttat ner till Stockholm då för att gå på GIH och den sommaren tränade vi verkligen stenhårt tillsammans. Hedberg, jag och ?Myggan? Wallin spelade mycket tillsammans den säsongen.

- Året därpå så får jag i nionde omgången mot Tunabro en smäll på vänster handen så båtbenet går av. Så det blev lång tid i gips vilket var väldigt tungt eftersom jag var fruktansvärt bra tränad då.

Vad kom Folke ?Totte? Bengtsson betyda för dig som kedjekamrat?
- Vi spelade ihop under många år och minns jag inte helt fel så hade vi Bengt-Åke Karlsson från Karlskoga med oss i kedjan. ?Totte? hade flyttat ner till Djurgården från Leksand då och jobbade som badvakt. Han var en glad gamäng som hade börjat varva ner lite då. Han var ju en storstjärna och lättsam att ha att göra med. Vi hade mycket kul tillsammans och umgicks en del privat. Så visst var han en spelare och kompis som betydde mycket för mig.

Djurgården har svårt att etablera sig som ett topplag på första delen av 1970-talet. Hur kom det sig som du ser det?
- Det finns säkert många förklaringar. Men en tror jag var att man värvade spelare från Norrland som var riktigt bra när dom spelade där uppe. Fast det är en annan sak att spela inför ett fullsatt Hovet. Trots allt så är det ganska stor skillnad på att spela i Piteå än i Stockholm. Vissa av killarna som kom ner hit var ju faktiskt sämre än dom som spelade i vårt B-lag.

Säsongen 1975/76 åker Djurgården ur Elitserien. Hur gick snacket i gruppen då?
- Vi skulle bita ihop och ta Djurgården tillbaka till Elitserien. Vi hade ett väldigt bra lag men vi inledde spelet i division 1 med tre förluster i rad, Hammarby, Huddinge och Almtuna, och då vart det givetvis lite oroligt i laget. Men efter dom tre förlusterna så vann vi resten av matcherna det året.

Var det en tuff utmaning att spela i ettan som favorit? Exempelvis så förlorade ni första mötet mot Huddinge med 5-1 för att senare vinna returen med 18-3. Det måste ha varit en del kontraster?
- Vart det 18-3 i returen? Ha ha, ja det handlade om för oss att gå ut stenhårt i matcherna för att spräcka deras nolla så tidigt som möjligt. Så länge lagen vi mötte kunde hålla tätt mot oss så slet dom som djur med publiken i ryggen i sina små hallar runt om i landet. Men oftast var vi det starkaste laget vilket inte minst visade sig i matchernas sista perioder.

Ditt starkaste minne från kvalspelet den säsongen?
- Det är nog från då vi möter göteborgslaget Bäcken på Hovet. När vi leder med 3-1 så läser jag av ?Pärlans? (Stefan Perlström) diagonalpass, tar pucken och klipper upp den i nättaket. Hela den matchen fungerade väldigt bra för mig och jag gjorde ytterligare ett mål. (Djurgården vann matchen med 5-4 och dom tre övriga djurgårdsmålen gjordes av Peter Gudmundsson, Björn Palmqvist och Bertil Karlsson)

- Året efter så värvar Djurgården både Stefan Perlström och Håkan Dahllöf från Bäcken.

Kom vändningen för föreningen i och med avancemanget upp till elitserien eftrsom ni redan 1979 tar er till final?
- Djurgården satsade verkligen hårt då och vi fick ihop ett mycket bra lag där det kom flera nya namn in i bilden. Bland annat så kom ju Dahllöf, Bosse Berglund, Mats Waltin, Håkan Eriksson med flera. Det var Benke Broberg som låg bakom dom här värvningarna och det gick nog en och annan krona från hans företag till sponsring för Djurgården.

Eilert ?Garvis? Määttä kom in som tränare efter Hans ?Tjalle? Mild säsongen 1978/79. Vad förändrade han som fick er till final?
- Vi hade väldigt många starka individer i laget som Waltin, ?Myggan? Håkan Eriksson med flera som även var väldigt duktiga hockeyspelare. Sedan var ?Säcken? (Hans Särkijärvi) bättre än någonsin. Vi sa ofta att spela ?Säcken? för skjuter han mot mål då blir det mål eftersom han var inne i ett sådant flyt. (Särkijärvi gjorde 22 mål den säsongen) ?Garvis? lade ju annars upp bra träningar men sedan gav han oss en ganska stor frihet hur vi skulle genomföra den.

Finalspelet 1979 mot MoDo, hur upplevde du det?
- Det var då dom tog Kallur. Vi vann den första matchen hemma på Hovet med 6-4. Men i returen, som MoDo vann uppe i Örnskäldsvik, så skadade sig Anders Kallur så han inte kunde spela mer i finalserien. Han hade varit väldigt bra hela säsongen liksom hela den femman med Tord Nänsén, Mats Waltin, Håkan Dahllöf, Bosse Berglund och Kallur. Visst blev det ett stort avbräck för oss när han blev skadad.

- Men du får heller inte glömma att MoDo, som då hade Tommy Sandlin som tränare, hade ett väldigt bra lag och var fruktansvärt bra tränade.

Vad var svårigheten med att möta MoDo just det här året?
- Jag vet inte om det var speciellt svårt att spela mot MoDo just. Finalserien var i bästa av tre matcher och i dom två första matcherna så var vi nog ganska jämnbördiga. Skillnaden var att dom hade en bättre grundträning än oss. Dom gick ju på is i juli och då hade vi knappt börjat vår sommarträning ha ha?

Du slutar efter säsongen 1980/891, varför?
- Jag hade spelat i Djurgården under nitton år och ville verkligen avsluta med ett tjugonde. Leif Boork och jag var överens om en fortsättning ytterligare en säsong. Men jag var chef över ett antal försäljare på Watski då och ?Boorken? kunde ringa till kontoret på förmiddagen och säga att du ?PA? vi tränar extra idag på lunchen. Jag svarade att jag måste veta om träningarna någon dag innan eftersom jag måste få tid att ta in någon extra på min post. Det där förstod aldrig riktigt ?Boorken? utan han tyckte att jag skulle tänka på laget i första hand.
- Jag bestämde mig efter en kräftskiva hos Benke Broberg som vi brukade ha varje år innan vi åkte på träningsläger. När jag hörde hur tongångarna gick där så förstod jag att det inte skulle fungera för mig att spela i Djurgården ytterligare en säsong. Så dagen efter så ringde jag upp ?Boorken? och meddelade mitt beslut och jag sa att det vore bättre om man tog upp en junior i stället för mig.
- Det var som jag startade något för sen började ?Boorken? ringa runt till ?Myggan?, Reino (Sundberg) och Sören Johansson för att sparka dom.
- Jag valde i alla fall att fortsätta spela i division 1 för IFK Lidingö.

Leksandsprofilen och VM-spelaren Hans Jax har berättat att åren i Lidingö var några av dom roligaste i hans karriär. Hur upplevde du åren där med Curre Lindström som coach?
- Jax och jag kom dit samtidigt. ?Myggan? kom något år efteråt. Även den väldigt duktiga tidigare djurgårdsbacken Jimmy Haglund spelade där. Han är förresten bror till Linda Haglund. (Även Hans ?Tjalle? Milds son Håkan Mild fanns med i laget).

- Vi gick upp i ettan för att sedan tvingas börja om i trean. Men då vi gick upp i tvåan igen så tackade jag för mig.

- Curre Lindström var en fantastiskt bra tränare. Jag tror inte alla vi i Sverige har förstått det på samma sätt som man gjorde i Finland. Herregud, där är han ju till och med större än presidenten ha ha? Bra taktikter, härlig coach, roliga träningar och en väldigt bra person vid sidan av hockeyn. Vi hade väldigt mycket kul under åren i Lidingö.

Vem är den mest talangfulle spelare du spelat med i Djurgården?
- Jag var ju fadder för Kenta Nilsson då han kom upp i Djurgården och det var extra kul eftersom han hade haft mig som idol i Djurgården. Sen gick han om mig med stormsteg som spelare ha ha? Kenta är nog den största talagen trots allt. Anders Hedberg var ju redan etablerad som spelare när han kom till Djurgården liksom Mats Waltin. Men annars var ju dom båda inga dåliga talanger heller.

Kom aldrig Tre Kronor på tal?
- Nej, inte i A-laget i alla fall. Jag var på väg in i Vikingarna men rätt spelare blev aldrig skadade så det stannade vid spel i juniorlandslaget. (JEM Brons i Genéve 1970)

Hur ser Per-Allan Wikströms liv ut idag?
- Det händer att jag åker in till Hovet och tittar på Djurgården. Men faktsiskt så ser jag mer hockey ute i landet då det passar bättre in med mitt jobb. Det brukar bland annat bli när jag jobbar i Karlskoga då jag tittar på Bofors Bobcats eller uppe i Leksand. Även om jag inte ser alla djurgårdsmatcher så följer jag med vad som händer för laget.