Old School Hockey: Sven Tumba

Med anledning av Sven Tumbas bortgång publicerar vi på nytt en intervju som gjordes med honom 2010.

Vår kanske största ishockeyspelare eller ska vi kalla det ishockeyprofil genom alla tider föddes i Stockholm 1931. Då kom han att heta Sven Johansson med mellannamnen Olof och Gunnar. Under sin uppväxt kallades han bland annat för ?Essingeskräcken? för nog var Sven Tumba, för givetvis är det honom ni ska få träffa i dagens Old School Djurgården, ganska bråkig, eller sprallig, som barn.

Minns du själv när smeknamnet Tumba kom till?
- Ja. det var en enkel fråga ha ha? det var som så att jag bodde några av mina första år i Vretarna ute i Tumba söder om Stockholm och spelade min första hockey där på sjön Aspens glans-is även om det var bandy som gällde för mig från början. Fast första adressen för mig var Svarvargatan på Kungsholmen och senare bodde vi även en sväng på Stora Essingen. Men då vi flyttade till Viggbyholm norr om Stockholm kom jag att bli killen från Tumba. Alltså föddes mitt smeknamn ?Tumba? som jag idag har tagit som mitt efternamn.

Under din tid i Viggbyholm, var det då organiserad hockey eller var det kvartersgäng som delade upp och ?lirade??
- Det var kvartsgäng i första hand. Ni vet då var bandy den stora sporten fast det har aldrig varit något för mig direkt. Vi tog oftast ?grickorna? och åkte på Värtan eller Rönningesjön. Jag minns att en av killarna som var med var hovsångaren Roffe Björling, han var faktiskt en riktigt lovande målvakt. Den enda klubb som fanns där ute då var IK Vigg men jag var aldrig med där. Men som junior blev det spel i Viggbyholms IF och jag minns att vi mötte dåtidens storlag IK Göta i JDM på Östermalms IP och tog ledningen med 1-0 och jag själv hade gjort målet. Men det var väl allt jag gjorde i den matchen och vi förlorade tillslut med 9-1.
- På somrarna så strövade jag omkring i skogarna kring Viggbyholm och ringmärkte fåglar faktiskt. Det var mitt verkligt stora intresse sommartid och jag kan nog fortfarande identifiera de flesta arterna av att bara höra deras läten.

Blev det även fotboll i ungdomen då du trots allt har ett stora silver med Djurgården i fotboll?
- Jo då, fotbollen har nästan hela tiden legat mig lika varmt om hjärtat som ishockeyn.

Var det aktuellt med någon annan ishockeyklubb än Djurgården då du skulle lämna Viggbyholm?
- Jag var och tränade med Nikolai, som var en hockeyklubb från Gamla Stan och IK Göta. Men det var Djurgården som kom att gälla för mig. Mycket var det ungdomsledaren i Djurgården Filip Karlssons förtjänst att det blev Djurgården då han stöttat mig under åren man åkte omkring på Stadions is och lira hockey. När han frågade ?Nenne? om han ville testa på Djurgården så behövdes ingen betänketid.

Hur togs den sprallige Tumba emot när du klev in i Djurgårdens omklädningsrum första gången?
- Det borde du kanske fråga mina polare från då om, men jag tycker det ska vara lattjo att lira hockey, så jag tror dom flesta tyckte jag var en kul typ.
- Jag blev bofast i Djurgårdens juniorlag och spelade även i b-laget. Men det fattades en del innan jag var aktuell för spel i a-laget. Men jag hade en egenskap som jag var ensam om, min åkstil som gjorde att jag kunde ta mig fram snabbare och effektivare än de flesta andra på isen. Jag mer eller mindre sprang på isen och kanske var det någon på högre nivå som lade märke till den detaljen. För då jag var nitton år gammal så fick jag chansen i Tre Kronor utan att ha spelat en a-lagsmatch.

Vad är dina starkaste minnen från landslagsdebuten?
- Fem mål mot USA som vi senare skulle spela 3-3 mot i VM. Det blev väldigt uppmärksammat för jag vet inte någon som gjort fem mål i sin landslagsdebut varken tidigare eller senare. Jag var bara 19 år då och hade som sagt var inte gjort en enda match med Djurgårdens a-lag. Jag var fruktansvärt nervös och jag skulle spela center mellan Hans ?Stöveln? Öberg och ?Hogge? Nurmela. Jag fick lära mig mycket om ishockey av dessa båda och idag känner jag stolthet att fått lira med så fina killar i landslagsdebuten som dom båda och Arne ?Brand-Johan? Johansson, ?Plutten? Andersson med flera.

Du måste ha sätts som en stor talang?
- Många tror att jag var en supertalang som hade det mesta gratis. Det är fel. Visst hade jag säkert en del talang, men jag var framförallt en träningsnarkoman av sällan skådat slag. Jag tittade på på andra spelare och såg vad dem hade som inte jag hade och sedan apade jag efter.
- Efter matcher eller träningar med Djurgården så hände det ofta att jag åkte hem till ?Viggan? och körde ytterligare ett träningspass med grabbarna där.

Vad gjorde ert lag i Djurgårdens så pass bra som ni nu kom att bli?
- Vi var jättestarka under många år och vann SM-guld i ett kör. Djurgården hade redan när jag kom dit ett väldigt bra lag men jag tillförde nog det här med att springa på skridskorna istället för att åka så vi fick bra fart i spelet. Men vi hade även mycket bra backar, ta bara killar som Lasse Björn, Rolle Stoltz, Eddie Wingren, Ove Malmberg med flera. Vilka fantastiskt duktiga backar och fina killar! Det var tack vara att vi hade just så bra backar som jag kunde tillåtas att snurra runt uppe i anfallszonen lite som jag ville, haha?

Är det sant att Rolle Stoltz tyckte det var bäst att du höll dig utanför egna zonen. För kom du innanför så blev du motståndarnas bästa spelare?
- Ha ha? ja visst så det var bäst att jag höll mig där framme och gjorde baljor. Ni vet hur stora Lasse och Rolle var så det dom sa lydde man.
- Under det här genombrottsåren fick jag träffa ?Lasse? Björn och Gösta ?Lill-Lulle? Johansson och alla andra djurgårdarna som visade hur hockey skulle spelas. Särskilt ?Lasse? Björn kom att betyda enormt mycket för mig under min karriär. Han och ?Rolle? Stoltz stöttade mig på ett fantastiskt sätt genom alla år. De tillförde dessutom laget en massa härlig humor. Ingenting var för allvarligt utan det var bara att köra på i alla väder. Med den inställningen så är det svårt att förlora.

Vilket av VM-gulden värde sätter du högst?
- Egentligen vårt silver 1963 på hemmaplan som borde ha varit guld men massa konstiga nya regler ändrade på förutsättningarna under turneringen så det blev bara silver. Det var en mysko turnering. Men annars var guldet 1957 något alldeles speciellt då vi vann före ryssarna på deras hemmaplan. Ryssarna hade väl sitt bästa lag någonsin då men vi hade också bra lag även om vi blev nedskrivna i pressen innan turneringen. Jag lirade ihop med ?Eje? Lindström från Wifsta (Timrå) och ?Garvis?
Määttä från Skellefteå. Finalen i Moskva är en klassiker, då vi tog ledningen med 2-0 ryssarna vände till 4-2 innan vi kämpade oss upp till 4-4.

Hur bemöttes ni av ryska publiken efter att ni vunnit över deras hjältar?
- Den ryska publiken var fantastisk mot oss jag fick nog kyssar över hela kroppen efter matchen ha ha? Lasse Björn sjung ?Helan går? på prispallen och banketten var riktigt häftig med ryssar, tjecker, polacker och så vidare och det gick helt enkelt att tacka nej när dom ville skåla. Min värsta fylla någonsin? Spelade ingen roll hur ofta man bedjande om ?Nich mehr?.
- Guldet 1953 var lite annorlunda eftersom vi vann efter att tjeckerna tvingats att avstå från deras final match mot oss då deras president Gottwald hade avlidit.
- När vi vann guldet 1962 i Colorado så minns man givetvis skrällen då vi vann över Kanada med 5-3. Kanada pressade stenhårt från början men ?Klimpen? Häggroth i vårt mål var omutlig. ?Uffe? Sterner gjorde 1-0 och jag gjorde 2-0 i första perioden. I andra perioden uppträdde Galt Terriers, som representerade Kanada, grinigt och då de hade en man utvisad så gjorde ?Nisse? Nilsson 3-0 innan Sterner gjorde 4-0. I tredje perioden reducerade Kanada fram till 4-3 och bara minuten efter det sista målet så kommer två kanadensare helt fria. Puckhållaren sköt lågt i ena hörnet men ?Klimpen? gick ner i spagat och räddade. Pucken studsade ut till den andra kanadensaren som med ett snabbt skott i andra hörnet redan jublade för mål. Men ?Klimpen? fanns där också. Helt fantastiskt.
- När så kanadensarna tog ut målvakten med någon minut kvar så fick ?Nisse? tag på pucken efter tekning och lägger den berömda pucken som gliiider in i mål.

Du var även nära ett proffskontrakt med Boston Bruins?
- Jag debuterade med Boston i en träningsmatch mot New York Rangers och visst var jag lite darrig. Skulle dom slå halvt ihjäl mig eller hur skulle det gå? Vi spelade 1-1 och jag gjorde målet. Men efter min andra match så skulle jag lira med deras farmarklubb Quebec Aces och det var succé och jag erbjöds ett kontrakt på svindlande 50 000 dollar men ishockeyn där över passade inte mig, eller rättare sagt jag var inte mogen för den sortens ishockey så jag vände hemåt.
- Det var då jag spelade killarna i Boston ett ?spratt? och efter en träning var jag först in i omklädningsrummet. Där stod killarnas glas med löständer i och då fick jag för mig att byta ut övergommar mot undergommar o s v. jäklar vad dom pillade för att få dit tänderna ha ha? Men dom kom väl på vad som hade hänt och jag fick peka ut vems som var vems sen trodde jag nog att ?Tumba? skulle få stryk av alla kanadensare. Men istället utbröt ett ?as-garv?. Det var det mest oförskämda det varit med om men samtidigt det roligaste ha ha?

Du gjorde dig känd över att alltid få mycket stryk men du gnällde aldrig. Vad hade du för grundfilosofin i botten vad det gäller ditt agerande på planen?
- Jag vet inte om jag hade någon speciell filosofi men det hjälper inte att gnälla, tvärtom då blir det bara värre. Jag stack ut näbben ibland och jag var lite av en stjärna då så det var bara att tåla leken.

Många säger att du blev alldeles för splittrad över alla som ryckte i dig under slutet av din aktiva tid. Håller du med om den bilden?
- Jo men så var det. Jag var med i TV (Tumbas hockeyskola), radio (timmen Tumba m m), sålde och marknadsförde grejor till höger och vänster så visst blev jag blev splittrad. Det är aldrig bra att ta med sig jobbet in i rinken, för då blir man alldeles för splittrad och så var det för mig vilket fick mig att sluta med hockeyn.

Hur kom tanken upp på spel i Malmö FF i ishockey?
- Jag skulle ner och spela golf i Malmö och därnere hade dom en längre golfsäsong än hemma i Stockholm. Det var Folke Lindström som kom hemifrån Stockholm som värvade ner mig 1967. Det var mycket folk på matcherna men vi fick knappt ihop fullt lag vissa matcher så det blev väl ingen riktig ordning. Men det var kul med golfen det året och jag spelade mycket på Falsterbo då.

Du var även framgångsrik fotbollsspelare, var det även aktuellt med fotbollsspel i MFF?
- Nä, nä det var aldrig tal om det.