”Det är här jag har velat spela hela tiden”

Sig själv har backen en tydlig bild av, och ordet ”lugn” blir sammanfattande både på isen och utanför.
- Jag är ganska lugn skulle jag säga. Jag stressar sällan upp mig både på isen och utanför. Just utanför isen tar jag allt som det kommer, och om jag stöter på några problem eller något känns jobbigt så brukar jag ta det rätt lugnt och tänka att det oftast löser sig. Det speglar väl av sig lite på isen också. Jag försöker att spela med ett lugn, och inte vara onödigt stressig eller nervös.

- Min roll är väl mest i defensiven och hålla tätt bakåt, och det är väl vad jag mest försöker bidra med. Men sedan även med mitt lugn på isen och lite rutin eftersom jag spelat här några år, och vi har ganska många unga backar. Jag försöker väl visa mer på isen, och föregå med gott exempel genom att vara en bra ledare på isen.

Philip Holm är uppvuxen i Hagsätra utanför Stockholm i en familj genomsyrad av idrott och tävlingsinriktning. En äldre kusin blev inkörsporten till hockeyn för brodern, och med det även för Philip själv. Båda föräldrarna spelade basket, och med influens av det testades flera sporter, så som innebandy och fotboll, innan de till slut fick ge vika för den satsning hockeyn krävde och gavs.

Gjorde detta att det blev stor konkurrens i familjen?
- Ja, speciellt när man haft en äldre bror. Vi har alltid tävlat med varandra. Inte bara i idrott, utan även när man till exempel spelar tv-spel. Det har varit positivt och hjälpt en framåt, man har alltid velat bli bättre. Det har nog påverkat mycket att alla är tävlingsinriktade i familjen.

I början på vad som skulle bli en hockeykarriär spelade han forward, men blev back på heltid runt tio års ålder. De flesta idolerna fanns i NHL däribland Nicklas Lidström, och en förebild av äldre modell hittades i Paul Coffey.

Har du hämtat inspiration från dem?
- Det brukar man ofta göra, och det kan vara från allt möjligt. I dagens samhälle med Youtube kanske man ser ett hockeyklipp med en fint eller vad som helst, för att sedan försöka testa den på nästa träning. Man försöker alltid bli bättre och se nya grejer, och tar inspiration från sånt man ser.

Är det någon du spelat med i Djurgården som varit en förebild?
- Det är många, och på flera plan. Just på isen har jag tittat mest på backar. Under mitt första riktiga år här kom Daniel Tjärnqvist in, och då tittade jag på hur han agerade på isen. Sen var Timmy Pettersson en riktigt bra ledare. Jag kollade på hur han agerade på isen, men framförallt i omklädningsrummet.

Materialförvaltare Johan Kellerstam beskriver honom som en okomplicerade kille som är enkel att jobba med, men som inte alltid står i centrum. I omklädningsrummet går därför backen att hitta i bakgrunden, sin nya ambition till trots.
- Jag försöker att ha en liten mellanprofil och att inte ta för mycket plats. Men jag känner väl att det är något jag kan bli bättre på nu när jag blir äldre. Att bli lite mer ledare just i omklädningsrummet och pusha lite mer.

I laget umgås han mest med jämnåriga, och de som liksom honom själv blivit kvar från förra året. Men egentligen går det att hänga med alla, menar han, och drar paralleller till sammanhållningen från föregående säsong.
- Jag har aldrig känt en sådan lagsammanhållning som vi hade. Det kändes som att alla kunde prata med alla. Det var inte de här grupperingarna, utan man kunde skoja med vem som helst. Man visste att man kunde kräva mycket av varandra och om någon gjorde ett misstag kunde man säga åt honom för man visste att han skulle ta det på rätt sätt - att man inte sa det för att vara taskig utan för att få ut max av laget. Det känner jag i årets trupp också. Vi har byggt vidare på den sammanhållningen vi hade förra året, och året innan också. Vi trivs ihop.

Vad är det som gör att det är så?
- En anledning kan nog vara att vi har ganska många bra ledare inom gruppen. Jocke till exempel är en riktigt bra kapten. Han är bra på att få ihop hela gruppen, och han blir lite den som står upp för oss utåt sett. Jag tror att alla känner sig trygga i gruppen.

För fyra år sedan började Philip spela med Djurgårdens J20. Tidigare hade han även spelat med Djurgårdens U16, men drunknade i konkurrensen om platserna till hockeygymnasiet och fann istället en livboj i Nacka. Där spelade flera kompisar, och att dela lag med dem var skönt i det jobbiga att behöva gå från Djurgården.

Hade du kontakt med Djurgården under tiden?
- Inte första åren. Under sista säsongen i Nacka började vi prata lite under säsongen, men jag sa att de skulle kunna bli aktuell till nästa säsong, och att jag ville spela klart hela säsongen i Nacka.

Vad lockade dig tillbaka?
- Jag skulle bli sistaårs i J20. Jag hade spelat a-lagshockey och fick en chans att komma till Djurgården och få riktigt bra träning under sommaren med fys. Och kanske, om det skulle gå bra och man utvecklades mycket, att man skulle få en chans att träna med a-laget. Det var väl det som lockade mig - att ta chansen, försöka jobba hårt och att träna, för att om det gick bra få vara med och träna med a-laget.

Det gick vägen, och tidigt under den första säsongen i ett serieuppehåll för landslagsspel tränade han för första gången med laget han skulle komma att bli en del av nästkommande år.

- Det året jag kom hit till J20 och fick börja träna med a-laget, då kände jag att det här kanske är något som kan gå, och att man kanske kan börja satsa. Det blev en trigger, man vill bli bättre och träna ännu hårdare för att skriva det där kontraktet och få chansen. Det var under det året när jag fick vara med och träna som jag kände att det kanske kunde bli något.

En dröm uppfylldes och en mardröm blev verklighet säsongen 2011/2012. För laget började säsongen med hyllning och slutade med tragik, men i det som utåt sett kändes så mörkt lades grunden för en individuell resa.

- Jag fick spela ganska många matcher. Jag hade inte den största rollen i laget, men det var mitt första riktiga år så man tyckte att det var kul att få vara med och spela. Det var riktigt tungt att det gick som det gick, men personligen lärde jag mig mycket och det var ett nyttigt år för mig.

Var det svårt att som ny komma in i hockeyn på elitserienivå med tanke på pressen ni hade på er från till exempel media och fans?
- Det är alltid mycket press, speciellt när man spelar i Djurgården. Det är den största hockeyklubben i Sverige, mesta mästarna. Men när man spelar, i alla fall personligen, försöker jag att inte tänka på det så mycket, utan koncentrera mig på spelet.

När säsongen var slut stod det klart att Djurgården hade fallit.

Du följde med Djurgården ner i Hockeyallsvenskan. Var det en självklarhet?
- Ja, det kände jag direkt. Jag hade väl inte, som jag sade innan, en jättestor roll det året vi åkte ner. Jag kände väl att jag ville vara kvar, få chansen att ta upp Djurgården och kanske få en större roll och bidra lite mer. Nästan direkt när det var klart kände jag att det här var något jag ville, så det var bara att komma överens med Djurgården.

Gav året dig den större roll du önskade?
- Det gjorde det verkligen. Jag kände att det var en bra säsong för mig. Jag fick spela mer, och jag kände verkligen att jag kunde bidra mer offensivt och defensivt i lite större mängd. Det var en nyttig säsong för mig. Sen var det synd att det inte gick den vägen som vi ville, men rent personligen var det en bra säsong.

I besvikelsen över avslutet det första allsvenska året fick, är det lätt att glömma hur nära Djurgården faktiskt var. Och snubblandet på målsnöret väckte åter revanschlust.

När backen skrev på för ytterligare en säsong med Djurgården lyfte Charles Berglund fram de stora framsteg han gjort, och med en förhoppning om en fortsatt utvecklingskurva såg den dåvarande sportchefen konturerna av en ledande back.

- Det var mycket därför jag ville vara kvar ett år till. Man kände ett revanschsug från året innan när vi enligt mig hade en bra chans. Hade vi gått till kvalserien det året hade vi utan tvekan gått upp. Sen kände jag just att jag skulle få en större roll, och det tilltalade mig ganska mycket istället för att jag skulle skriva på för något annat lag i Elitserien. Jag skadade mig och missade hela slutskedet av säsongen, men jag bidrog väl med allt jag kunde så länge jag spelade. Sedan försökte man bidra med annat när man var skadad, typ pusha grabbarna i omklädningsrummet, och komma ner till träningar, även om man inte kunde bidra just på isen när man var skadad.

Hur var det att följa kvalserien från läktaren?
- Jobbigt. Jag hatar att kolla matcher över huvud taget när man sitter på läktaren när det är ens egna lag som spelar. Det är den där känslan att man inte kan påverka. När man är på isen brukar man ofta vara så inne i sig själv och hur laget spelar så man tänker inte så mycket på saker runt omkring.

Vid degraderingen var verkligheten kvävande tung och omöjlig att komma ifrån. När uppflyttningen blivit ett faktum gick den istället inte att ta till sig, hur mycket man än ville.
- Man förstod inte, det var en konstig känsla. Man förstod väl vad som hade hänt, men man kunde inte riktigt acceptera det. Det kändes overkligt att det hade gått vägen.

När slutsignalen gick befann sig Philip, liksom övriga skadade i båset. De visste vad som gällde om det skulle gå vägen.
Ombytta och nervösa såg de matchens sista minuter nere vi isen, och när resultaten trillade in lyftes oket från axlarna i takt med att jublet i arenan steg.

Var det en komplett känsla att ha tagit upp laget du ändå var med och spelade ner?
- Jo, så kändes det väl. Jag var den enda som var kvar från just det året, och det var coolt att ha varit med och spelat ner dem, och sedan få vara med även när de gick upp. Det var väl något som triggade mig också, att vara kvar och försöka ta upp Djurgården igen och få lyckas.

Vad är det som gjort att du stannat i Djurgården hela tiden?
- Jag har känt att tränarna tror på mig, och att den här platsen är det bästa stället för mig att utvecklas som spelare. Jag har inte varit osäker på det, utan det är här jag har velat spela hela tiden. Det är bäst för mig.

Resan, och de uppgång och fall han haft med laget har gjort honom till en central punkt, och ett förnyat kontrakt en division högre upp blev en smickrande bekräftelse på att den potential som tidigare skymtat hade uppfyllts.
- De verkar lita på mig. De säger att jag är en tvåvägsback som bidrar med min skridskoåkning, och jag försöker alltid ge hundra procent. Jag antar att jag kan bidra till det här laget, och göra det bättre.

Kände du att du hade nytta av att tidigare ha spelat i Elitserien?
- Det blir väl en viss rutin. Vi har ganska många spelare som inte har spelat en enda elitseriematch förut. Att jag har spelat en säsong gör att man har mött vissa spelare, vet lite mer hur det fungerar, och det spelar in. Men sen tror jag att när man väl kommer ut på isen så skiljer det inte jättemycket från just Allsvenskan, utan det är hockey man spelar där ute. Det är två mål, och de som gör flest vinner matchen.

- Den största skillnaden är nog att spelarna är smartare och att du kanske inte har råd att chansa och gå ut på någon, för han är så smart att han går runt dig eller fintar åt andra hållet istället. Sen är det lite mer uppstyrt också än i Allsvenskan. Det är mer styrspel, och inte lika mycket tuta och köra - bara chansa, slänga pucken och dumpa den, utan det är mer styrspel och få motståndarna dit man vill.

Märkte du att du hade utvecklats under åren i Hockeyallsvenskan?
- Ja, dels att man hade en större roll i laget, men sedan även att man vågade ta för sig mer i offensiven. Första året i elitserien spelade man ganska säkert, och gjorde inte en extra fint. Då lade man hellre ner pucken, eller hittade ett enklare alternativ. Nu känner man att man har lite mer rutin och vågar spela mer, det känner jag att jag utvecklat under de här åren.

Med blicken mot framtiden har det alltid funnits drömmar om NHL, men långsiktigheten blir mer konkret med siktet inställt på att nå sin maximala nivå. Vare sig det är fortsatt SHL-spel med Djurgården, eller transatlantiskt miljöombyte.

Vad är det du vill förbättra för att platsa i ett NHL-lag?
- Jag kan utveckla allt som jag håller på med, men jag skulle väl vilja utveckla offensiven lite mer. Våga följa upp mer i anfallen, och ta för mig mer i anfallszon.

Är det svårt att våga gå med upp i anfallen när man vet att det andra laget kan utnyttja ens misstag mycket mer än i Hockeyallsvenskan?
- Det är lite så man får tänka, man blir mer straffad här om du gör ett misstag. Det går riktigt fort i den här ligan, och du vet att de spelare du möter är lite skickligare. Det är klart att det är något man funderar på, men man åker inte runt på isen och är rädd för att göra misstag, då tror jag inte att man kommer så långt.

Kortsiktigt är det självklara målet ett guld med Djurgården. En storslagen final som inte nödvändigtvis behöver innebära slutet.
- Målet förra året var att vi skulle gå upp i SHL, och nu när vi är i SHL är det klart att det stora målet är att ta guld. Det är ju det man går för. Det vore ju fantastiskt underbart att få ha varit med och tagit upp Djurgården, och sedan vara med och vinna ett SM-guld. Att få göra det med Djurgården vore helt underbart. Då har man varit med på hela resan. Hela vägen.

Om du tänker tillbaka, hur skulle lilla Philip Holm se på den resa som du gjort?
- Jag hade nog inte trott på det själv. När jag var liten spelade jag mest för att det var roligt. Jag är väl lite av en ”late bloomer”, för jag var inte den mest talangfulle eller den bästa när jag var yngre, utan jag har utvecklats på senare år. Så jag tror inte jag hade trott på det själv om jag hade fått höra att jag skulle spela i Djurgården när jag blev äldre.

Hade du kunnat vara en förebild för dig själv?
- Det tror jag. Just på grund av det här att man kan säga att det aldrig är för sent. Vi har börjat med lite fadderverksamhet där vi träffar några yngre lag i Djurgården, och jag och Heinerö var iväg och träffade några barn. Då, för jag har inte spelat tv-pucken, och jag har inte varit med i några juniorlandslag och sådär, förklarade jag för dem att det alltid finns en chans. Det är bara att försöka träna hårt och sätta upp ett mål. Om du vill bli hockeyproffs eller om du vill bli bäst, går det alltid att uppnå.

Vad fick du för respons på det?
- Jag pratade med tränarna och de tyckte att det var bra. Det var sådant de ville att de skulle få höra för hockeykarriären är inte spikrak, man kommer stöta på hinder, och för att försöka få yngre spelare att förstå att det alltid finns en chans fastän det inte går just så bra som du kanske vill att det ska göra.

Känner du att du är ett bevis på just det?
- Jag vet inte om jag skulle säga bevis, men jag tror om man skulle fråga folk från när jag var yngre om de trodde jag skulle lyckas, och även fråga mig själv skulle jag inte tro på det. Jag ville ju alltid uppnå det, och det är de senaste åren jag har utvecklats.