Så förändras fysträningen

Djurgården har hämtat tillbaka Patrick Högberg, som började arbeta i föreningen redan 2003. Han har skaffat sig många års erfarenhet av fysisk träning och elitidrott i Sverige och internationellt. Högberg har nya idéer med sig, men grunderna i fysträningen finns kvar.

– Leffe Larsson började det här på 90-talet, en pionjär i svensk hockey. Djurgården har varit först med det mesta: fystränare, sportchef, målvaktstränare, presidenter och att väga maten och grejer och så vidare, förklarar general managern Niklas Wikegård.

Och fortsätter:

– När Leffe kom in var fysen att skapa styrka, att skapa kraft och bygga atleter. Då jobbade man mest på seniorsidan. Sedan har Djurgården i många många år både haft en och två fystränare.

Jimmie Ölvestad har från och med i år hand om juniorernas fysträning och utveckling.

– Jimmie Ölvestad som har varit ansvarig i stort sett de senaste tio åren har haft tre lag många av åren och då blir det att när man kommer in som 15-16-åring ska man sätta en bra fys. Då handlar det om att sätta lyfttekniken. Grunderna är fortfarande knäböj, frivändning, bänk för att bli stark, säger Wikegård.

Patrick Högbergs fokus är herrarnas A-lag där han ska höja standarden.

För Högberg handlar det inte om att komma tillbaka och bygga en egen modell för fysisk träning. Riktningen tillhör Djurgården. Wikegård leder den sportsliga verksamheten och sätter tillsammans med organisationen riktningen för vad Djurgården vill vara och vilken hockey föreningen vill kunna spela. Högbergs uppgift blir att med sin kompetens bidra till att utveckla den fysiska delen av helheten.

Och när samtalet kommer in på själva träningen börjar Högberg inte i gymmet.

Han börjar ute på isen.

– Det jag hela tiden återkommer till är: Var ska vi börja och hur ska vi tänka? För mig måste vi börja med spelet. Vi måste börja där det händer och försöka förstå vad spelaren faktiskt utsätts för, förklarar Högberg.

Det kan låta självklart. Men skillnaden blir ganska stor beroende på vilken fråga man börjar med. Om utgångspunkten är styrka blir frågan lätt hur spelaren ska bli starkare. Om utgångspunkten är kondition blir frågan hur konditionen ska utvecklas.

Högberg vill börja ett steg tidigare:

Vad kräver dagens ishockey av människan som ska spela den?

– Vi måste titta på vad som händer med spelaren på isen. Spelet har förändrats. Det handlar inte bara om att någon åker snabbare från punkt A till punkt B. Det händer mer på kortare tid. Spelaren accelererar, bromsar, öppnar höften, byter riktning, hamnar på ett ben, får kontakt och måste samtidigt läsa vad som händer och lösa nästa situation. Så frågan blir: vad behöver kroppen klara för att spelaren ska kunna fortsätta spela?

Det är här ett av de centrala begreppen i Högbergs resonemang kommer in: organisering.

Ordet kan lätt missförstås. Det handlar inte om organisationen runt laget och inte heller om traditionell koordination eller om att lära spelaren en perfekt rörelse. Det handlar om kroppens förmåga att skapa en fungerande organisation utifrån den situation spelaren redan befinner sig i.

I hockey får spelaren sällan börja från ett perfekt utgångsläge. Han kan vara på ett ben, lätt roterad, på väg åt ett håll när spelet plötsligt kräver att han går åt ett annat. Han kan få en tackling, tappa delar av balansen och samtidigt behöva behålla pucken. Kroppen måste då kunna hantera kraften, skapa tillräcklig stabilitet och förändra sin position så att spelaren kan fortsätta agera.

– Det är det jag menar med att organisera kroppen. Spelaren får inte ställa tillbaka sig i ett perfekt läge och börja om. Hockeyn fungerar inte så. Han måste lösa nästa uppgift från den position han redan befinner sig i.

Det innebär också att stabilitet får en annan betydelse. Målet är inte att skapa en kropp som är stel eller stark i ett enda bestämt läge. Målet är att spelaren ska kunna skapa den stabilitet han behöver samtidigt som han fortsätter röra sig och situationen förändras. Det är därför kroppen behöver förstås som ett sammanhängande system där fot, fotled, knä, höft, bål och överkropp hela tiden påverkar varandras möjligheter att arbeta.

Det är också så Djurgårdens material kring organisering beskriver frågan: stabiliteten ska göra det möjligt att fortsätta arbeta, inte låsa kroppen i ett slutläge.

Högberg reser sig flera gånger under intervjun för att med sin kropp visa vad han menar. Han ställer sig på ett ben, flyttar tyngdpunkten, roterar överkroppen och visar hur en spelare kan behöva ta emot kraft från en motståndare samtidigt som kroppen befinner sig långt ifrån den position som normalt används i en traditionell styrkeövning.

Det är inte ett argument mot traditionell styrketräning.

Det är ett argument för att förstå vad den kan – och vad den inte ensam kan lösa.

– Jag har ingenting emot knäböj. Det är inte diskussionen. Vi behöver styrka och vi behöver bygga fysisk kapacitet. Men om jag blir väldigt stark i en viss rörelse under kontrollerade förhållanden måste nästa fråga vara: hur mycket av den styrkan kan jag använda när jag står på ett ben, är roterad, får kontakt och måste bromsa och skapa ny kraft i en annan riktning?

Just skillnaden mellan kapacitet och användning är central. En spelare kan vara stark, explosiv och ha mycket god kondition utan att det automatiskt berättar hur väl den kapaciteten blir tillgänglig när hockeyn förändrar förutsättningarna.

I det material Djurgården arbetar med beskrivs samma sak: människan använder inte styrka, snabbhet, rörlighet och uthållighet som separata egenskaper ute på isen. De måste fungera tillsammans i samma händelse. Kroppen i sig är ett system

Det påverkar också synen på tester.

Högberg vill behålla Djurgårdens testbatteri. Tester ger viktig information, skapar historik och hjälper organisationen att följa fysisk utveckling. Men ett test måste få svara på den fråga det faktiskt mäter – inte bli en beskrivning av hela spelaren.

– Fysvärden är viktiga. Men de kan inte ensamma styra hur vi ser på utveckling och prestation. Om två gånger kroppsvikten i knäböj vore svaret på hur bra fysisk hockeyspelare du är, då vore arbetet ganska enkelt. Då skulle vi bara träna för att höja det värdet. Men hockeyn frågar inte spelaren vad han tar i knäböj när han ska vinna en situation.

Samma sak gäller konditionsvärden. Ett högt VO₂-värde kan vara värdefullt, men det beskriver inte ensamt spelarens förmåga att upprepa högintensivt arbete, återhämta sig mellan aktioner och fortsätta använda sin kapacitet när spelet förändras. Testerna ska därför bidra till förståelsen av spelaren, inte ersätta den. Det är också utgångspunkten i Djurgårdens arbete med tester: ett test mäter en egenskap under bestämda förutsättningar och blir problematiskt först när resultatet börjar behandlas som hela sanningen om spelaren.

Det är den här synen på spelet som får konsekvenser för hur den fysiska träningen utvecklas.

Traditionella övningar försvinner inte automatiskt. Knäböj, bänkpress och andra etablerade träningsformer kan fortfarande ha en funktion. Men de behöver sättas in i ett större sammanhang. Spelaren behöver också få erfarenhet av att skapa och absorbera kraft i olika riktningar, arbeta från olika höftpositioner, stå på ett ben, rotera, bromsa och därefter skapa ny kraft. Frågan är inte hur många nya eller avancerade övningar som går att hitta, utan vilka erfarenheter kroppen behöver för att bättre kunna hantera hockeyns krav.

– Jag vill bygga starka spelare. Men jag vill att de ska kunna vara starka i fler positioner. Om hockeyn hela tiden placerar kroppen i olika vinklar och situationer behöver vi fundera över hur vi förbereder den för det. Det är där organiseringen kommer tillbaka.

Och det är också här resonemanget blir större än en diskussion om enskilda övningar.

För Djurgården handlar arbetet om att skapa en sammanhängande syn på fysisk utveckling. Föreningen har ungdoms-, junior-, development- och seniorverksamhet. Om varje del eller varje ny tränare skapar sin egen uppfattning om fysisk utveckling får Djurgården flera olika system. Ambitionen är i stället att organisationen ska ha en gemensam riktning för vad som ska utvecklas och varför, medan metoderna får förändras beroende på spelarens ålder, nivå och behov.

Det är också en viktig skillnad i hur Högberg beskriver sin egen roll.

Han har idéer, erfarenheter och övertygelser efter många år i olika elitmiljöer. Men han beskriver inte uppdraget som att han ska komma tillbaka och ”bygga Djurgårdens fys”. Det är Djurgården som bygger sin verksamhet. Niklas Wikegård har som högsta sportsliga chef satt riktningen och uppdraget, och därefter behöver kompetenserna i organisationen diskutera, utmana och tillsammans utveckla hur arbetet ska se ut.

Det gör också att arbetet inte ska vara beroende av en enskild fystränare.

En metod kan förändras. En övning kan bytas ut. Ny kunskap kan göra att organisationen tänker annorlunda om några år. Men den övergripande riktningen behöver tillhöra föreningen. Djurgården ska veta varför den tränar som den gör, vilken spelare den försöker utveckla och hur den fysiska träningen hänger ihop med hockeyn föreningen vill spela.

För Högberg finns dessutom ytterligare en dimension i uppdraget. Den handlar mindre om biomekanik och mer om Djurgården.

– Det vi gör nu handlar också om att höja standarden. Hur arbetar vi? Vilken kvalitet accepterar vi? Hur förberedda är vi? Hur beter vi oss? Det är en del av uppdraget jag har fått av mina chefer, betonar han.

I Djurgårdens arbete med den fysiska verksamheten görs därför en tydlig skillnad mellan innehåll och standard. Övningsval, belastning, dosering och dagens uppgift kan förändras. Däremot ska nivån på förberedelse, fokus, kvalitet, ledarskap, tydlighet och gemensamt ansvar inte bero på vilken övning som står på programmet den dagen.

Och där kommer också Järnkaminen in.

För Högberg handlar fysisk träning inte enbart om att skapa biologiska resurser. Den är också en miljö där spelarna möter krav, konkurrens och perioder där arbetet är obekvämt. Särskilt under sommaren finns det därför en plats för hård träning – inte som en nostalgisk återgång till hur man tränade förr, utan därför att hårdheten fortfarande är en del av den identitet Djurgården vill bära.

– Vi ska träna modernt och använda den kunskap vi har idag. Men vi ska fortfarande vara Djurgården. Det ska finnas krav och kvalitet, men det ska också finnas hårdhet. Vi tränar utifrån den hockey vi vill spela och utifrån vår identitet. Järnkaminen måste betyda någonting även i hur vi arbetar.

För Patrick Högberg är därför förändringen av fysträningen inte i första hand en fråga om att ersätta gamla övningar med nya. Den börjar betydligt tidigare än så.

Först behöver Djurgården förstå vilken hockey föreningen vill spela och vad den hockeyn kräver av människan, menar han. Därefter behöver organisationen förstå vilken fysisk kapacitet som krävs och hur spelaren ska kunna använda den när situationerna förändras. Först därefter går det att avgöra vilka metoder och övningar som bäst hjälper spelaren dit.

Och där finns kanske den tydligaste skillnaden mot att börja i gymmet.

Gymmet bestämmer inte vilken hockeyspelare Djurgården ska utveckla.

Hockeyn och Djurgårdens identitet bestämmer vad den fysiska träningen behöver göra möjligt.

– Jag gillar den väg vi har gått nu med lite mer personal. Vi har fått in Patrick. Han var snäll att komma tillbaka till Djurgården efter tio eller 15 år borta. Det han har plockat upp, utan att ta bort basövningarna, är mer något som vi kallar för att organisera kroppen. Jobba mycket med ytterlägen, vridningar, höftöppning. Precis som det ser ut när man kliver upp från en stol, eller ramlar, eller vad det kan vara. Det är aldrig rakt eller platt utan som hockeyspelare, elitidrottskille eller tjej, är du i rörelse hela tiden. Folk knuffar på dig med mera, säger Niklas Wikegård.

Om Högberg säger han:

– Patrick är en väldigt nyfiken person, både på högpresterande system, men också på fysträning. Han har kommit och det är ganska svårt att bryta upp nånting som har suttit så länge och man har haft framgång med det. Ingen kan säga att de här killarna som har tagit steg och flyttat över till Nordamerika kommer dit och är dåligt tränade. När vi pratar med dem som är ansvariga för pojk- och juniorlandslag så är det alltid att Djurgården tillhör de bäst tränade spelarna och så vidare.

Wikegård betonar:

– Det vi gillar nu är att skapa en entusiasm och förståelse hos herrlaget så att man förstår v-a-r-f-ö-r man kör den här övningen. Varför är den bra för mig i spelet? Eller i skadeförebyggande tema. Ytterlägen, jaha är det infästet där i ljumskarna som vi sliter väldigt mycket på när vi åker skridskor. Det här är bra för att det ska hålla en hel säsong.

– Patricks engagemang och extrema passion för det hela och att han lägger en massa tid på det hela har varit ett jättelyft för spelarna. De kommer nu till gymmet och känner, att f-n vad intressant det här är. Vad har han på gång nu? Vad ska vi göra idag med snören, gummisnoddar eller vad det nu kan vara. Patricks intåg tillbaka i Djurgården har varit ett lyft för verksamheten.

Hur lång tid tar det innan man ser resultat?

– Vi kommer inte att se spelare som flyger fram på isen på ett annat sätt. Däremot kommer vi att se en annan hållbarhet, en annan rörlighet. Hockeyn numera är så mycket puckinnehav, höftöppningar och såna saker. Svårt att säga: ”Nu såg vi Patricks fys”.

Wikegård tillägger:

– Men jag tror att en kombination av hur vi vill se ut och vilken identitet klubben ska ha med den fys vi ska ha, allting sitter ihop, så på vissa spelare kan du se det på en gång. Och vissa spelare som har en annan stil kan det ta lite längre tid för. Det viktigaste är att killarna känner att det här är bra för mig. Det här kommer jag att bli bättre av som spelare. Det kände de under Jimmie Ölvestad också, men det här är nånting annorlunda. Det här är nånting nytt. Jag är jätteglad att vi fick in Patrick.

Lagkaptenen Marcus Krüger, 36, som är äldst i Djurgårdens SHL-lag behöver emellanåt anpassa sin träning efter en sliten hockeykropp.

– Först och främst har ”Pat” kommit in och det har blivit en helt annan struktur hur han vill ha saker runt omkring. Alla kör samma saker för som jag har förstått det så ska det här passa alla. Alla som är friska kör samma saker, säger Krüger.

Han fortsätter:

– Det är mycket anpassat för hockeyträningen ute på isen och förbereda kroppen för det som händer på isen, för det är det som är det viktiga.

Hur har det varit att få in Patrick Högberg?

– Jag tycker att det har varit friskt att få in nya tänk, och roligt. Det tror jag många känner. Sedan har jag gått lite vid sidan av med med-team och skadade spelare. Det jag har hört är att grabbarna tycker att det har varit bra.

Krüger om den nya inriktningen:

– Han började här efter sommaren så han kan säkert implementera mer grejer om han får en hel sommar på sig och förbereda för många av sakerna är rätt nya för många av grabbarna.