Henrik Eriksson växte upp i Västerhaninge och delade tiden, som så många andra unga grabbar, mellan hockey och fotboll.

Han beskriver sig själv som ungefär lika bra på båda sporterna, men menar att han däremot inte var någon stortalang i ung ålder.

– Hockeyn var absolut roligast, men jag kan inte påstå att jag stack ut nämnvärt.

När Henke var 13 år gammal hade ändå Huddinge fått upp ögonen för honom och erbjöd en plats i laget. Då tog hockeyn allt större fokus i hans liv.

Det var också där hockeykarriären tog fart och han fick senare komma upp i b-juniorerna ett år tidigare, samt debutera i U16-landslaget.

När det sedan var dags att välja hockeygymnasiet hörde Djurgården av sig.

– Jag fick komma på besök och när vi sedan åkte hem tittade pappa och jag bara på varandra och nickade. Jag bestämde där och då att jag kör på Djurgården, säger Henke, vars hockeyliv då ändrades drastiskt.

– Jag har aldrig haft någon nära kontakt som levt i hockeyvärlden. Jag har fått fråga mig fram. Att till exempel träna på dagtid visste jag inte ens var möjligt.

Redan som b-junior fick Eriksson chansen i a-truppen och han flyttades sedan upp permanent samtidigt som Jacob Josefson.

– Det var en mycket större apparat i a-laget, allt gäller mycket mer. Men speltiden blev lidande eftersom det var många viktiga matcher. Jag kunde också ha varit bättre, säger Eriksson som under sitt andra riktiga år i a-laget lånades ut till Mora.

Lånet blev sedan en permanent övergång och under de totalt tre säsongerna i Dalarna skedde också en uppmärksammad händelse.

Han spelade ett derby mot Leksand, tog plats framför kassen och styrde in ledningspucken.

I ren känsloyttring kramade Henke Leksands backtuffing Alen Bibic.

– Det är väl preskriberat nu? skrattar Henke.

Sedan minns han tillbaka på händelsen:

– Leksand var ju storebror och laget att slå. Känsloladdat. Vi tog ledningen på bortaplan och i ren glädje blir allt bara fel. Jag förstår det själv också och får en snyting. Sedan ville jag att det bara skulle blåsa över. Det var absolut inte menat som ett hån och jag bad om ursäkt efteråt.

Efter tre år i Mora värvades han tillbaka till Djurgården som då hade åkt ner i hockeyallsvenskan.

En tuff säsong, minst sagt.

– Vi kunde inte smyga under radarn. Vi landade aldrig i rollerna och när vi väl gjorde det och skulle leverera så var vi inte som bäst när det gällde. En otrolig lärdom som vi tog med oss, säger Henke som fick fira återkomsten till SHL säsongen därpå.

– Laget var så pass ihopspelat och vi funderade inte så mycket. Att gå upp igen var en otroligt euforisk glädje.

Henrik Eriksson gör nu sin tolfte säsong i Djurgårdens organisation och de sex senaste säsongerna har han varit en av kaptenerna i laget.

Han har blivit en uppskattad spelare bland fansen tack vare sitt hårda jobb och uppoffrande spel.

Det är ju så han är uppfostrad av sina föräldrar.

– Det har varit kravet hemifrån. Att jag alltid ska ge allt. Först och främst har kravet varit att jag skulle sköta skolan för att få syssla med idrott. Men för att mina föräldrar skulle skjutsa och titta på träningar och matcher ville de att jag åtminstone skulle göra mitt bästa. Det har levt kvar i mig. Mina föräldrar har så klart haft förståelse för att det kan gå sämre vissa stunder, men de har alltid velat att jag alltid ska ta i och försöka.

Men han är inte bara uppskattad bland fansen, utan även bland lagkamrater, motståndare och domare.

Om det fanns ett pris för Sveriges trevligaste och mest omtänksamma hockeyspelare hade Eriksson tveklöst varit en het kandidat.

– Jag vill uppfattas som en person som bemöter alla med respekt och ödmjukhet. Man hälsar på morgonen och man säger hej då när man går hem. Det känns som sunt förnuft. Jag blir glad när folk hejar på mig.

Vad betyder det för dig att spela i Djurgården?

– Mycket. Djurgården är enda laget jag hejat på under uppväxten. Att få spela för klubben är väldigt ärofyllt.

Får du nypa dig i armen ibland?

– Kanske inte varje dag, men varje gång jag drar på mig matchtröjan. Då växer man alltid en centimeter i kroppshållning. Sedan påminns man ju också när man hälsar på föräldrarna och tittar in i gamla pojkrummet. När man tänker på det är det en fin berättelse.

Men Henrik Eriksson har också haft det tufft utanför isen.

För fyra år sedan var lillebrorsan Roger med om en rallyolycka under en tävling och hamnade i rullstol.

– Han körde av vägen, men lyckades ta sig ur bilen och fick föras i ambulans till Uppsala. Jag var med på tävlingen och körde servicebussen, det är det jag brukar duga till, men där och då tänkte man inte att det var så allvarligt.

Roger blev utskriven från sjukhuset redan morgonen därpå, men det blev aldrig som det tidigare hade varit.

– Han blev successivt sämre. Kroppen fungerar i sittande ställning, han kan använda armarna, men när han ska ställa sig upp blir det väldigt kämpigt. Därför sitter han i rullstol för att underlätta vardagen, berättar Eriksson som ställer upp för brorsan i vått och torrt.

– Som storebror vill man att han ska ha det så bra som det bara går. Det har varit tufft att se, men det är en fantastiskt skön känsla att se honom på plats på Hovet varje match.

– Han har haft det tufft, men har ändå väldigt lätt till skratt. Han ser glatt på livet trots att det kan vara mörkt, fortsätter Eriksson.

Eriksson har uppnått mycket som hockeyspelare, men snart sker också en milstolpe i privatlivet.

Han ska bli pappa för första gången.

– Ja, det väntar roliga grejer framöver. I början av februari är det tänkt att det kommer en till djurgårdare i familjen.

Hur blir du som pappa, tror du?

– Jag vet inte hur jag blir? Jag hoppas växa in i den rollen så barnet får en fin uppväxt.

Henrik Eriksson har blivit 29 år gammal och börjar naturligtvis inte se slutet ännu. Men han har ändå börjat planera för ett liv efter hockeyn och både studerar och jobbar vid sidan om rinken.

– Dels tillsammans med SEB-banken, men även via Djurgården och mentala träningar. Jag har alltid varit intresserad av ledarskap. Man lär sig otroligt mycket av alla lagkompisar och ledare. Det är bara att suga in så mycket som möjligt. När kroppen inte orkar, ska åtminstone skallen var med att ställa om.

Vad är dina sysslor på banken?

– Jag har stått i kassan och hjälpt till med vanliga och enklare kunduppdrag. Men jag har inte varit där på över en månad nu.

Känner kunderna igen dig?

– Nej, inte vad jag vet. Däremot kom Adam Falk in på kontoret i somras och behövde hjälp. Han hade ingen aning om att jag jobbade och frågade; ”vad gör du här?”. Som tur var kunde jag uppgiften han behövde hjälp med.

Som tur är kommer vi fortsätta att se Henrik Eriksson göra sina uppgifter och hjälpa lagkamraterna även på isen.

Och det är ju ingen vild gissning att nästa generation Eriksson också, och alltid, kommer att lägga ner ett gediget arbete.

– Det ska jag åtminstone försöka lära den lilla krabaten, avslutar han.