Här nedan följer en del av den hyllningstext som finns att läsa i sin helhet på Djurgårdsalliansens hemsida DIF Historia.
”Stor” är ett ofta missbrukat ord, inte minst i sportsammanhang. Men ska man kalla Sven Tumba Johansson för något så är stor det enda rätta. Vill man mäta hur stor han var får man genast problem med perspektiv och begrepp. Man söker efter uttryck för något absolut, något historiskt omdanande, för vad man har att göra med är ett över måttan benådat fenomen som någon gång på 50-talet genom ett alldeles eget maktspråk ”skapade” hockeyvärlden för att sedan regera den med diverse underverk i femton år.
”Tumba med folket” kunde ha varit denne konungs valspråk. Och jag tror inte jag överdriver. Jag växte upp i Sven Johanssons gamla hemtrakter. Från 1951, då han i landslagsdebuten gjorde fem mål mot jänkarna på Stadion, var hans plats på tronen egentligen hotad av bara en man: Tumbatarzan.
Innan Tarzan hamnade på Långholmen regerade dessa i varsin ände av himlen över Botkyrka kommun. Tumbatarzan med sin kofot och Sven Tumba Johansson med sin hockeykräkla. Därefter satt Tumba ensam kvar på tronen.
{!A}
Att söka klargöra hockeyspelets uppkomst med hänvisning till Tumba kan ju låta som en besynnerlighet. Alla vet att kanadensarna lyfte det ur sitt ursprung hos huronindianerna. Men Tumba gav ändå hockeyn en högre kultur.
Han gav spelet skönhet, och om man så vill, en kultkänsla för ingen kunde som han ge atmosfären kring arenan en nästan sakramental laddning, ingen kunde med en serie snabba dragningar förvandla en vanlig åskådare till en sant troende, en som match efter match, i stillhet och gripenhet ville övervara varje skär och varje kroppsfint från denne rinkens magiker. Tumba tillhör ju sjöisveteranerna inom hockeyn. Någon gång efter 1941, under en av de första svinkalla krigsvintrarna, gav han sig ner till sjön Aspen där det ryktades att ett antal utövare av spelet ishockey uppehöll sig.
Väl nere fick han ett redskap i handen kallat klubba och så sade man åt honom att jaga efter den lilla trissan av vulkaniserat gummi, den där svarta som alla slogs om. Vretarna, som låg invid Aspen, var Tumbas första klubb. Jag har en känsla av att den då kring tio år gamle Sven fick hålla i skaftet till snöskyffeln och sopkvasten lika ofta som i själva hockeyklubban.
Och det var inte alls oviktigt. Vid en tid då styrketräning var ett föga känt begrepp kunde en gnutta blöt nysnö utgöra en fullgod ersättning för både bencurlmoduler och skivstång. Det krävs ju ett visst mått av benstyrka för att få snabbhet och balans och att just det var stilkvaliteter som tidigt utmärkte Tumba har nog att göra med att mycket hockeyspel föregicks av den speciella styrketräning som skottandet innebar. Dessutom var isen av så varierande beskaffenhet att momentet puckhantering fick en mycket tillspetsad innebörd. Spel bedrevs på allt från glansis till jökelliknande isbäddar med rämnor och vallar, och det skapade en hatkärlek till pucken, till ”fladdret”, som förvandlade spelarna till individualister med starkt tycke för soloraider.
Tumba var en sådan spelare. Den mest framgångsrike genom tiderna.
Ernst Brunner, författare och f d ishockeyspelare. Text tidigare publicerad i boken Djurgårdens IF 100 år (1991).
