"Ibland kan man tala med munnen stängd"

Men vi tar det från början. William Eklund har stått på ett par skridskor sedan tre års ålder. Då, när familjen bodde i Tyskland, tog han sina första skär under mamma Mias vingar.

– Jag minns att jag åkte ganska mycket skridskor med mamma på den tiden. Pappa var borta på bortamatcher en hel del så vi åkte ganska mycket där i Augsburg. Det var där jag tog mina första skär. Det är det är det jag minns, säger han med ett skratt.

Mias karriär inom konståkningen är måhända inte okänd och det är inte ovanligt att hockeyspelare, inte minst i NHL, tar sin hjälp av konståkningstränare för att finjustera - eller i vissa fall helt göra om - sin åkstil. Och Eklund tror att det har hjälpt honom mycket i sin karriär:

– Absolut. Hon har koll på grundgrejena. Sen har man liksom jobbat upp det ju mer tiden har gått. Vi har lagt till svårare grejer med åren.

Och det är just svängarna och bibehållen fart som är det viktiga, menar han:

– Om man kollar på dagens hockey så tillbringas 70-80 procent av tiden utmed sargen och i hörnen. Då kan man lista ut att den tiden man behöver vid sargen är extra viktig att vara bra på så just vändningar och att (snabbt) ta sig därifrån med pucken i fart - att i princip komma därifrån med mer fart än vad man gick in med - det är viktigt, säger han entusiastiskt.

Från de där första skridskoskären nere i Augsburg för ungefär 15 år sedan har det hänt en del, och även om han testat på andra sporter var det aldrig någon fråga om att det skulle bli hockeyn.

– Ja, egentligen var det väl hockey från början. Jag testade väl något halvår med fotboll men det var inte min grej att vara ute och springa efter en boll, skrockar 18-åringen. Det blev ganska direkt bara hockey.

{!A}

Djurgårdsfamiljen finns överallt och i familjen Eklund finns Djurgården bokstavligen talat i blodet. Men istället för att ta den enkla samtalsvägen in på “hur det är att vara Fimpens son” tar vårt samtal en annan riktning:

Hur har det varit att ha pappa där som spelare? Har han kunnat komma med tips på saker du kan göra utanför isen? Han har väl kanske gått i några fallgropar som du kunnat undvika?

– Ja, det har varit väldigt viktigt, kan man säga. Jag får mycket mentalt från honom. Spelmässigt är det inte så mycket, jag har många coacher som säger till mig vad jag ska jobba på och utveckla. Så det har jag koll på. Men han ger mig mycket kring hur jag ska jobba med huvudet och det är minst lika viktigt som det fysiska.

Han betonar vikten av att kunna koppla på och koppla av och säger att han har rutiner som han försöker följa när det vankas match. Men han är noga med att understryka en sak:

– Man får inte glömma bort att man håller på med hockey för att det är så otroligt kul. Det är lätt att glömma när det är så mycket matcher och sådär. Det gäller att ha många positiva tankar i huvudet, det brukar resultera i positiva saker på isen, säger han och fortsätter:

– Sen försöker jag ha mina rutiner på matchdag som vilken annan spelare som helst.

Har du något speciellt? Är du vidskeplig?

– Nej det skulle jag inte säga. Jag har väl hittat mer rutiner nu när jag har kommit upp i A-laget. Nu är det samma tider på matcher, man vet när de börjar. Då är det enklare att få in rutinerna. Jag försöker få in en liten powernap på dagen och lite andra grejer men vissa saker kan jag ändra från dag till dag.

{!B}

Saknar ett fullsatt Hovet

Uppväxt med Djurgårdsfamiljen i en djurgårdsfamilj gick drömmen i uppfyllelse under säsongen 2019/2020 när han, då 17 år gammal, fick dra på sig en av Hockeysveriges mest klassiska tröjor.

– Debuten var borta mot Oskarshamn. Det var så klart jättecoolt. Att få ta på sig Djurgårdströjan som 17-åring…! Det var ju saker man bara kunde drömma om. Och matchen efter fick jag spela i lina med Jacob Josefson och Daniel Widing inför ett fullsatt Hovet. Det kan nog inte bli mycket mäktigare än så, säger han och fortsätter:

– Fansen… Man känner ju av att de är borta nu. Det är jobbigt att spela en hel säsong utan dem. Även fast jag inte spelade så många matcher i A-laget förra säsongen så märker jag hur mycket jag saknar dem nu. Det är galet…

Orden klingar nästan poetiskt ut och vi skiftar fokus.

NHL på horisonten(?)

För två år sen draftades Albin Grewe i den andra rundan som nummer 66 totalt av Detroit Red Wings. Förra säsongen tingades Alexander Holtz som nummer sju av New Jersey Devils. I år är William Eklund namnet på mångas läppar inför den kommande NHL-draften. Själv säger han att han försöker koppla bort de tankarna.

– Jag försöker fokusera på det jag kan påverka och fokusera på Djurgården. Det andra får man ta efter säsongen så får vi se var det landar.

Följer du ligan? Hinner du det?

– Jag kollar mest på spelare. Jag har ingen koll på var lagen ligger eller sådär.

{!C}

Har du någon spelare du följer lite extra, som du kanske modellerar ditt spel efter?

– Absolut. Jag gillar Mathew Barzal (New York Islanders). Jag tycker att han är skicklig med pucken, han har låg tyngdpunkt och är skicklig i svängarna. Han använder skridskoåkningen som ett vapen därute och är inte speciellt stor heller. Jag försöker kolla på vad han gör ute på isen.

De två är inte helt olika. Barzal (183 cm/85 kg) och Eklund (178 cm/78 kg) är båda relativt korta, kvicka forwards - som, för att använda Eklunds egna ord - använder skridskoåkningen som ett vapen. Eklund har en egenskap till som fått djurgårdshjärtan att slå lite extra, och motståndarna att bli frustrerade: Rivigheten.

Rätta mig om jag har fel nu, men njuter du lite av att jaga ikapp en förlorad puck och förstöra för motståndarna?

Hans skratt snarare bekräftar påståendet än något annat.

– Det bästa som finns är väl att anfalla? Så när man inte har pucken gäller det att vinna tillbaka den. Det är den mentaliteten jag har. Har någon tagit pucken så ger man sig den på att ta tillbaka den. Det har blivit så. Det är väl Djurgårds-auran. Det har varit så sedan jag började i Djurgården.

Allt för klubbmärket?

– Precis. Det är det man försöker göra. Det gäller att göra jobbet varje dag.

Med Albin Grewe på plats i Nordamerika och Alexander Holtz draftad finns det säkert tankar hos många Djurgårdare där ute: “Tänk att få se dem tillsammans i NHL.” Vågar man drömma om sånt?

– Ja, det är klart. Man har många drömmar. Jag tror att vi alla försöker leva i nuet. Sen får man våga drömma en annan gång.

Den nordamerikanska rinken är mindre, men det behöver inte vara något negativt för en sådan som William Eklund.

– Det är ju lite närmre. I anfallszon har du ju nästan en målchans hela tiden. Jag har spelat på båda två. Det är lite annorlunda, man måste vara lite snabbare i skallen på liten rink men det är inget som hämmar mig.

{!D}

Framåt, uppåt

Vi återvänder till här och nu. Med tre matcher kvar att spela av grundserien finns det bara en väg och det är uppåt. För motståndet i dessa tre står i tur och ordning Brynäs, Linköping och Färjestad - samtliga hemma på Hovet. En sak är säker:

– Alla måste ta sig i kragen. Vill vi förlänga säsongen måste vi vinna tre matcher. Vi måste spela för varandra och ställa upp för varandra. De kommer att vara lika fokuserade för att inte behöva kvala, så det blir nog slutspelshockey därute.

Slutspelshockey brukar bli tätt, hårt och mycket munhugg. Snackar du mycket där ute?

Ett nytt kort skratt.

– Ibland kan man tala med munnen stängd, svarar han.

Djurgårdens säsong är långt ifrån över om William Eklund får bestämma. Tre matcher återstår av grundserien. Sen ska det bli mer. Lite här och där.

Vårt samtal är över, men det är inte sista gången vi hör från William Eklund.