"Jag ville alltid komma tillbaka till Djurgården"

Bosatt, och med en pappa spelandes i Salem förvånar det inte att det var där han tog sina första skridskoskär, och att det var där hockeyintresset fick tillåtelse att växa fram. Länge var ishockeyn rolig och kravfri, men tillslut kommer alltid en tidpunkt där ett val måste göras mellan att satsa, eller lägga intresset i lä för andra drömmar.
- Jag gick till Djurgården när jag var tretton-fjorton år kanske. Precis innan det kom jag upp i Salems b-juniorer, och då började man få funderingarna att man kanske borde träna lite hårdare, och försöka satsa. Men det har alltid mest varit för att det är kul, så är det fortfarande. Det roliga har varit det viktigaste, annars hade jag nog aldrig fortsatt att spela. Satsningen kom i andra hand.

- Sen kom jag med i TV-pucken, och då började man förstå att man var bra. Innan hade man bara spelat hockey och tyckt att det var kul när det blev mycket mål, utan tankarna om att man är bland de bättre. Då började man förstå det, och sedan var det landslag på det - U16-landslag. Först då började man förstå att man var i toppen i Sverige.

Minns du några spelare som är stora idag som du spelade med i tv-pucken?
- Ja, vi hade rätt bra spelare. Det är några elitseriespelare som var med, Patrik Lundh i Växjö, Robin Figren, och Enroth som spelar i Buffalo idag. Vi hade jättebra årskullar med målvakter, vi hade Läck som spelar i Vancouver. Man har spelat ihop med en del bra spelare.

Djurgårdare har Mikael Ahlén varit hela livet, men innan juniortiden i föreningen var Djurgården mer en statussymbol i skolan med sin vinnarkultur och tradition.
- Djurgårdare blev man. Min moster var djurgårdare, och hon köpte väl någon mössa och sedan var man djurgårdare. Man var på någon match ibland när man var liten, men hejade mest framför TV:n. Det var mest prestigen i klassen med Djurgården, och det var det som var det roligaste tyckte man.

Hade du några favoritspelare som du såg upp till?
- Ja. Challe Berglund är från Salem, och honom har man alltid sett upp till. Sedan var det en annan som hette Micke Magnusson som också var från Salem. Det är väl de med salemanknytningar som man har haft som idoler, och de i Djurgården då. Alla de gamla legenderna från 90-talet har man också sett upp till, och det är fortfarande häftigt att stöta på dem nu för tiden.

Nästa anhalt efter tv-puck och landslagsspel var Djurgårdens hockeygymnasium.

- Det var några av de roligaste åren jag har haft. Som grupp var vi jättetajta, och vi hände ihop från morgon till kväll. Vi fick träna på förmiddagarna tre dagar i veckan, och de kombinerade det bra med skolan. Det var lärorikt, och roliga och bra år.

Vilket var ditt favoritämne?
- Jag har typ inga favoritämnen. Historia tycker jag är kul, och svenska, men matte och sånt där var man väl inget stjärnskott i. Världskrigen är roliga att läsa om, och sedan - men det var ju mest i grundskolan - när Sverige var en stormakt med Karl XII. Det är ändå intressant att läsa om, och sånt jag tycker är kul.

Säsongen 2008/2009 avslutade Djurgården i ingenmansland på en ganska blek tionde plats. För majoriteten av oss framkallar säsongen därför inga nervkittlande och känslosamma minnen, men för andra var det början på allt som idag är självklart. Och att det berör blir tydligt i och med att minnet är så starkt.
- Jag var ju med lite till och från på försäsongen, och hade något inhopp i några matcher. Men jag kommer ihåg att den allra första matchen där jag var med från start var mot Färjestad här på Hovet. Det gick ganska bra då, jag gjorde ett mål, en assist och vi vann matchen. De hade haft det rätt tungt ett tag. Sedan vet jag att jag var med på bänken 06-07, som junior.

Fick du spela någonting då?
- Nej, då spelade jag ingenting. Men det var stort att bara få vara på isen och komma ut, det var på Globen då, få komma ut på Globen. Det var en häftig upplevelse när man varit djurgårdare hela sitt liv.

Sedan kom tiden när det var dags för avsked. Utlåning till Visby och Huddinge i mån om mer speltid, ledde vidare till en säsong med division 1-laget Nybro, och tre år i småländska Ljungby.
- I Visby var jag med som överårig. Jag hoppade lite mellan juniorerna och A-lag, och de ville att jag skulle få lite mer seniorhockey. Då fick jag två matcher med dem när de var i Stockholm på turné. Efter det kom jag med i A-laget och spelade ett gäng matcher, men blev sittandes på bänken på slutet. Då frågade Järlefält, som var sportchef då, om jag ville avsluta säsongen på bänken i Djurgården, eller om jag ville spela för då kunde jag få speltid i Huddinge som låg i Allsvenskan. Då ville jag ha speltid såklart.

- Jag hade hoppats på att få en klubb i Allsvenskan efter det året, men det såg tungt ut då. Torgny Bendelin som är en legendarisk tränare i Sverige skulle gå till Nybro, han ringde och ville att jag skulle komma dit och det kändes rätt. Det kändes som att de skulle satsa för att komma tillbaka till Allsvenskan, och jag tänkte att jag kanske skulle få speltid. Det blev ett väldigt bra år, och jag fick mycket speltid. Jag var andraårssenior då, så jag fick mycket förtroende och tog mycket ansvar. Det var ett nyttigt år i Division 1, och idag tycker jag att det var rätt väg att gå.

Var det jobbigt att ta steget ner till Division 1?
- Jag hade inte så mycket val. Jag ville fortsätta satsa på hockeyn, och det fanns bra förutsättningar där. Jag har aldrig varit den som gräver ner sig i saker, utan ofta kör jag vidare, och bara kör på.

Har du aldrig känt att du vill lägga av med ishockeyn?
- Efter varje förlust känner jag det, säger han och skrattar, men tillägger att det faktiskt ligger lite halvsanning i det.

- Man blir så jävla besviken efter förlusterna, och då kan man känna att ’fan, nu skiter jag i det här’, men dagen efter är man sugen igen. Sedan är det klart att man har haft en del perioder då det varit lite tungt. Det är då det gäller att ha karaktär och försöka tänka positivt.

Vad motiverar dig att fortsätta, både efter förlust och i tyngre perioder?
- Jag har alltid haft ganska bra självförtroende, och vet vad jag kan egentligen. Även om jag spelat dåligt, vet jag att det inte är så jag är som hockeyspelare utan att jag kan bättre. Oftast har motivationen då varit att bevisa för sig själv och andra att man hör hemma.

I Troja/Ljungby blev poängskörden stark, och det första året resulterade i en axlad kaptensroll och en stor personlig utveckling. Det var även i de småländska skogarna intresset för jakt växte fram. Tillsammans med nuvarande Vita hästen-spelaren Victor Amnér blev prickskytte och sikte inte längre bara begrepp för en forwards strävan efter att klättra i poängligan.
- Första året var vi mest på fiket och hängde. Sedan fastnade jag för jakten. Victor Amnér kom dit och han har jagat hela livet, så då hängde jag med honom på jakt. På så sätt fastnade jag för jakten där nere, och det var vad man gjorde de andra två åren.

Vad betydde tiden i Troja för din utveckling?
- Tiden i Troja betydde jättemycket. Där fick jag fortsätta ta det ansvar jag påbörjade i Nybro. Mitt andra år fick jag bli lagkapten, och det var en lärdom i sig. Vi förlorade rätt mycket, och gentemot media innebar det ett stort ansvar att vara lagkapten. Jag och Henrik Eriksson pratade om det igår, att det är något som har gjort att vi kan spela som vi gör idag. Vi har fått lite rutin på nacken, och vet hur vi ska agera i situationer. Det var viktiga år.

Tyngde kaptensrollen dig något?
- Jag kanske tappade lite fokus när man skulle prata med domarna. Jag är inte så mycket för att diskutera i stridens hetta, utan det fick väl mig att tappa lite fokus på det jag skulle göra. Men det lärde man sig med tiden, och det blev bättre och bättre. Som kapten känner man lite den pressen att man också muntligt måste leda laget. Jag är mest en ledare på isen.

Från Ljungby följde han Djurgården på avstånd, och kunde bara se på medan laget spelades ner mot sitt hockeyallsvenska öde. Matcherna mellan Troja/Ljungby och Djurgården var övergripande jämna, och forwarden minns hur det var att möta sitt gamla lag.

- Vi slet som djur för att slå Djurgården, och jag ville ju visa att de skulle ta mig tillbaka. Jag ville alltid komma tillbaka till Djurgården. Därför slet jag röven av mig de matcherna även om det skadade Djurgården. Det var ju Troja som var mitt lag då.

Framförallt den första, men även den andra säsongen i Troja/Ljungby innebar även poängmässiga framsteg. En effekt av den kedja han utgjorde högerfronten i.

- Jag hade samma spelstil som jag har nu, men spelade med en väldigt skickliga spelare. Man fick med sig ett gäng gratispoäng bara av att spela med dem. De gjorde sina grejer, och sedan kom man som tredje vågen nästan och fick peta in pucken. Men samtidigt hjälpte jag dem med att skapa ytor. Min spelstil passar väldigt bra även med offensivt skickliga spelare då man kan hjälpa dem, och sedan som nu när jag och Hank mer köttar på och ger energi åt laget. Det finns två sidor av det.

Var är roligast att spela då, i en poängkedja eller brunkarkedja?
- Det går jämt ut så länge jag känner att man är nyttig för laget. Det är det man spelar för. Jag känner att när jag och Hank får in ett par bra tacklingar, eller gör ett bra jobb och man märker att laget kommer igång, så betyder det väldigt mycket för oss. Det är det vi kämpar för, men såklart älskar man att göra mål och poäng också.

Under den förra säsongen introducerades en ny kedjekonstellation med Mikael Ahlén, Michael Holmqvist och Henrik Eriksson. Med tre tunga energispelare blev kedjan en viktig pusselbit i Djurgårdens framgång föregående år, och fortfarande är kombinationen 52, 18 och 17 frekvent i laguppställningarna. På frågan om de någonsin tröttnar på varandra skrattar han till, och fortsätter sedan mer allvarligt:
- Nej, utan det är en trygghet att spela med varandra. Vi vet vad vi gör, är ärliga mot varandra och säger vad man kan förbättra. Det har väl utvecklat oss, och vi hittar varandra rätt bra idag.

Hur känns det att ha en fast kedja i ett lag?
- Det känns bra. Det är tryggt. Jag vet alltid vad jag får ut av Hank och Honken. Vi vet var vi har varandra på isen, och det känns som att vi har gjort ett bra jobb. Vi jobbar för, och sätter igång varandra.

Den så kallade brunkarkedjan med sitt fysiska spel och outtömliga kämparglöd uppskattas av både publiken och lagkamraterna. Publikens jubel efter en sargskakande tackling är eggande för en spelare som Mikael Ahlén, och när ljudnivån i arenan trappas upp, stegras även lagets motivation. Den korrelationen ser han gärna att han själv är orsak för.

Vad anser du om dina kedjekamrater?
- De är störtsköna personer. Alltid på skämthumör och glada. Det är inte bara på isen de ger energi, utan även i omklädningsrummet. De är sjukt viktiga i omklädningsrummet båda två.

Ja, det är ju två lagkaptener.
- Precis, och det är de av en anledning. Hank har alltid ett leende i ansiktet, och Honken kommer med sina kommentarer och roliga skämt. De är sjukt roliga faktiskt.

Hur kompletterar ni varandra på isen?
- Jag och Hank, vi kör bara, medan Honken väger upp för oss. Han är den smarta och ser till att allt fungerar. Han är tungan på vågen.

Skulle du säga att du och ”Hank” har väldigt lika roller?
- Vi är rätt lika, men ändå inte. Det är skillnad på höger - och vänsterforwards. Han är lite snabbare än mig, och jag kommer i understöd lite mer. Men sett over all är vi rätt lika varandra. Han är kanske lite mer retsticka, och jag är kanske lite mer hetsig när det väl rör ihop sig - då är han lite kyligare. Det är väl där vi skiljer oss åt mest.

Den tid som inte läggs ned på ishockeyn ockuperas av familjen. ”Micke” har två döttrar i åldrarna 1,5 och 3 år, och hemma är det full fart från morgon till kväll. Och i vardagslivet blir barnen en bottenlös källa av positiv energi.

Familjen, radhuset och det ständigt hårda jobbet som läggs ned på både träningar och matcher skvallrar om en beslutsamhet och önskan att stanna kvar i Stockholm.
- Det är såklart jag har som mål att bli kvar i Djurgården så länge som möjligt. Jobba hårt har jag alltid försökt göra, det är lite min spelstil och kännetecken. Förhoppningsvis hjälper det de andra om jag leder vägen med det hårda jobbet.

Vad är du mest stolt över i din karriär?
- Det är självklart förra året när vi gick upp i SHL. Det var sjukt häftigt, och först nu börjar man förstår hur stort det var. Man fick ständigt medlemskap i Djurgården, och hela sommaren har folk kommit fram när man varit på fotbollsmatcher, och berättat hur stort det var för dem. Det är helt klart det största i hockeykarriären.

Med avancemanget som punkt för den förra säsongen var Mikael Ahlén med och gjorde ett evigt avtryck i Djurgårdens historia. Egentligen är det kanske större att vinna SM-guld, menar han, men att den lättnaden alla supporters, spelare och de som jobbar med Djurgården fick känna nästan slår högre.

- Det var två dagar där mellan Malmö och Västerås, det är de värsta dagarna i mitt liv. Det är bara att fråga familjen hemma, jag var nog inte trevlig att vara omkring då. Man ville bara att matchen mot Västerås skulle börja, för då kan man i alla fall påverka. Innan det kunde man inte göra någonting, utan bara gå där och vänta. Jag mådde riktigt dåligt då, så det var såklart en sjuk lättnad när det gick vägen.

Hur var det när slutsignalen ljöd?
- När fansen kom in på isen, därifrån och framåt var det bara glädje. Det är något jag aldrig kommer att glömma, och det är något av det häftigaste jag varit med om.

Vad var skillnaden mellan det Djurgården som gick upp, och det som snubblade på målsnöret året innan?
- Jag tror att man var lite mer förberedd det andra året på hur bra Hockeyallsvenskan faktiskt är. Det är en väldigt bra liga med mycket fart, och oavsett om man har bra spelare möter man ett lag som sliter häcken av sig, har hög fart, och en chans att vinna. Det var vi mer förberedda på, och det är väl det som var skillnaden.

Var det annorlunda att spela med Troja i Hockeyallsvenskan, Djurgården i Hockeyallsvenskan, och nu: Djurgården i SHL?

- Som Troja var vi alltid underdogs. Vi hade alltid allt att vinna. Sedan kom jag till Djurgården, och då fick jag känna på det vi i Troja kände när vi mötte Djurgården - att alla ville slå oss. Vi var favoriter och gick lite upp och ner hela säsongen. Tillslut trodde ingen på oss, utan det var bara vi själva som trodde att det skulle gå vägen. Det var då vi spelade som att vi inte hade något att förlora, utan vi körde bara på. Sen i år är serien extremt jämn, så jag känner fortfarande att vi har allt att vinna, men inte att vi är några underdogs ändå.

Efter tjugosex år är fortfarande vinnarskallen stor, och segrarna det mest tillfredsställande och bästa kvittot på framgång.
- Det man fick känna på förra året är väl det absolut häftigaste och bästa. Att få vinna, antingen mästerskap eller gå upp i seriesystem, för man har ändå kämpat så hårt för det ett helt år. Man kör sommarfys ihop, man har motgångar under säsongen och tillslut går det vägen - allt man har jobbat för. Sen är det klart att allt under matcher, när man gör mål och sätter tacklingar, att det är liksom glädje.

- Jag har aldrig någon söndagsångest inför jobbet. Jag älskar att både träna och spela matcher. Det är på sommaren det kan vara lite tufft, men känslan efter ett tungt träningspass är skön, och gör att man orkar nästa dag också.

Då karriärens stolthet är ett avancemang med Djurgården, är det kanske naturligt att de största besvikelserna är avskedet efter säsongen 2008/2009, och misslyckandet att spela upp Nybro året efter.

Tänker du någonsin över saker du hade kunnat göra annorlunda?
- Det är väl efter matcher man kan tänka så, att man borde har gjort något annorlunda. Men oftast jobbar jag alltid mitt hårdaste, och då har jag gjort vad jag kunnat. Sen är det klart att man skulle kunnat passat pucken, eller skjutit istället för att passat, och såna situationer.

Har du lätt för att släppa saker?
- Under matchen har jag inga problem alls att släppa det. Efter förluster däremot tar det en natt att släppa det. Under kvällen kan jag vara rätt less och nedstämd, men dagen efter är det rätt skönt när man har träning, då är det bara att gå på det igen.

Om du får stanna i Djurgården, är en kaptensroll här något du skulle kunna tänka dig?
- Det är alltid en ära att vara kapten. Sen har vi många ledare i gruppen, men jag hade inte tackat nej till en sådan roll. Men jag känner att om jag bidrar ändå spelar det inte någon roll om jag har ett A, ett C, eller någonting på bröstet.

Om Mikael Ahlén föddes som lagspelare, eller om det gradvis vuxit fram kring den brunkiga spelstil han blivit känd för är omöjligt att säga. Men oavsett om bröstet i framtiden återigen kommer smyckas av en extra bokstav, eller ens en gul, röd och blå sköld, kommer djurgårdsmärket alltid att finnas där det räknas.