Historia - 1960-1969

Dominansen forstätter!
Dominansen fortsätter in i 60-talet då guld nummer sju spelas hem 1960. Som sig bör vinner man serien med nollan i förlustkolumnen intakt. Denna siffra förblir intakt ända tills den absolut sista matchen i slutspelet. Det stod redan klart att DIF skulle bli Svenska Mästare och matchen mot Skellefteå var alltså helt betydelselös. Skellefteå vinner med 3-2 mot ett enligt uppgift ganska tamt Djurgården. 1961 kommer det åttonde guldet och liksom säsongen 58/59 klarar sig laget helt utan förluster. Två plumpar i "vinstprotokollet" blir det dock eftersom både Västerås och Leksand får oavgjort (2-2 respektive 4-4).

Säsongen 61/62 började lysande för DIF - av 14 seriematcher vanns 13 och en slutade oavgjord (premiären mot Västerås slutade nämligen 2-2). Slutspelet blev en gastkramande historia mellan Västra Frölunda och DIF. Inför den sista omgången (7:e) hade både DIF och Frölunda 12 poäng (dvs full pott) men DIF hade mycket bättre målskillnad: +34 mot Frölundas +12. I den sista omgången var det just DIF och Frölunda som skulle mötas och den skarpsynte ser att oavgjort räcker för DIF för att guldet skulle hamna i Stockholm. Oavgjort är precis vad det blir (4-4) och DIF:s nionde guld var klart.

1963 tog DIF sitt 10:e SM-guld och det sjätte i rad (58-63). Även denna gång satt guldet hårt inne. Allvarliga guldaspiranter var både Frölunda, Södertälje och Skellefteå. När slutspelsserien summeras har DIF lika många poäng som Skellefteå och återigen blir det målskillnaden som fäller avgörandet för var guldet hamnar. DIF hade +26 medan Skellefteå endast nätat åtta mål mer än vad man släppt in.

Dominansen som Djurgården Hockey hade under denna tioårsperiod (1954-64) är svår att beskriva med ord, så nedan följer ett avsnitt med statistik som (om möjligt) åskådliggör denna enormt framgångsrika era!

Fantastisk statistik
Under de tio säsongerna från 1953/54 till och med 62/63 spelade DIF totalt 128 seriematcher. Av dessa vanns 115 (eller 90%), fem slutade oavgjorda medan endast åtta matcher förlorades. Detta var alltså under hela tioårsperioden - smått fantastiska siffror!

Koncentrerar vi oss på guldåren 1958-63 kan vi bl a utläsa följande. Den längsta förlustfria sviten (som än i dag är rekord i seriesammanhang) lyder på 57 matcher, slutspelet undantaget. Sviten varade från 14 november 1958 till 8 november 1962 när Frölunda tar emot DIF på Ullevi i Göteborg. Storpubliken - 23.192 personer, som är publikrekord i svensk ishockey - fick då se DIF leda med 2-0 inför den sista perioden bara för att tappa ledningen till en 3-2-förlust. Här bör också påpekas att den egentliga publiksiffran var minst 3.000 mer och att polisen uppskattade att ca 10.000 människor fick vända hem utan att ha kommit in. Publiktrycket var med andra ord enormt! Från och med sista matchen i slutspelet 57/58 spelade DIF 39 matcher utan förlust, inklusive slutspelet. Förlusten som kom att sätt stopp för sviten var den ovan nämnda betydelselösa matchen mot Skellefteå (3-2).

Från den 14 november säsongen 1958/59 till 4 november 1962/63 spelade DIF 81 matcher, av vilka man vann 73 (eller 90%), spelade oavgjort i sju matcher och förlorade endast en match (den mot Skellefteå).

Varför denna dominans?
För att besvara denna fråga krävs större utrymme än vad som här bereds. Men enligt flera källor så hade Djurgårdens ledare och tränare en betydande roll och del i framgångarna. Tränaren Arne Strömberg förde in ett helt nytt tänkande i ishockeyn. "Vi var det första laget som började med tre hela kedjor. Vi spelade med två backpar och tre kedjor, andra lag hade två backpar plus kanske ytterligare någon spelare", säger Roland "Rolle" Stoltz. Rolle menar att Arne Strömberg var en tränare som var långt före sin tid och som nog lyfte upp hockeyn på en ny nivå. Dessutom införde Strömberg ett mer systeminriktat spel - bakom varje agerande skulle det finnas en tanke. Rolle fortsätter: "Strömberg lärde oss bland annat att skjuta handledsskott och att placera pucken. Vi tränade forechecking, vi tränade på att hålla våra platser så att vi kunde täcka upp för varandra. Vi tränade snabba uppspel istället för att hela laget vände hem och hämtade upp pucken. På den tiden var det en helt ny typ av ishockey".

Förutom Strömberg borde också ledarna Lasse Nordvall, Lasse Lindgren och John Candelius nämnas, liksom tränaren Yngve Carlsson, ungdomsledaren Filip Carlsson samt "storpappa" Arne Grunander. Samtliga dessa förtjänar att omnämnas som männen bakom Djurgårdens dominans på 50- och 60-talen.

En annan förklaring som är värd lite uppmärksamnhet är att DIF hade en stor fördel jämte övriga lag eftersom man var ett storstadslag. Eftersom man spelade på Stadion eller "Hovet" så hade man tillgång till is betydligt tidigare än konkurrenterna i landsorten. Förmodligen spelade detta faktum en viss roll.